En blödig morgon

Vaknade i morse med ett leende på läpparna. Var trött men ändå utvilad efter åtta timmars sömn. Matade rådjuren som stod och trampade utanför verandan, matade och tömde Lucas toalett, fyllde katternas matskålar, duschade, åt frukost och begav mig till jobbet. Konstaterade på 222:an, som alltid, att Toyotaförare kör hänsynsfullt och att Volvoägare tror sig vara odödliga och kör därefter. På jobbet drabbades jag plötsligt av en enorm längtan efter min själsfrände Jullan, en burmaflicka som följde mig i livet under nästan 19 år. I henne såg jag min egen själ och hon lämnade mig 22 mars 2006. Jag trodde jag skulle dö men överlevde. Kanske är denna tid på året ämnad att ägnas åt reflektioner över våra handlingar, i nuet, de framtida och de vi lämnat bakom oss.
Det är förövrigt en spännande tid vi lever i. Samtidigt som mänskligheten konsumerar mer än någonsin och som en svärm gigantiska gräshoppor förtär jordens alla resurser så växer parallellt en empatirörelse fram allt starkare. Våra stackars hav används som soptippar och fiskar och andra havslevande varelser utrotas och i Expressen i dag får vi följa operationen av en cancersjuk karp; http://www.expressen.tv/nyheter/Utrikes/1.1382905/fisken-opereras-for-cancer
Och jag, kan inte låta bli att känna något annat än hopp.

guldbullar på fotbollsgalan

Alltså jag blir bara så trött på alla dessa galor. Om syftet är som på de allra flesta galor att samla medel till välgörande ändamål (även om det går inflation bland dem) så är de definitivt försvarbara men...att dela ut guld- och diamantbollar till multimiljonärer som briljerar på en gräsplan med en läderboll får mig att må illa. Det är väl knappast Zlatans fel att han tjänar miljoner på att fjanta runt efter en boll men tänk om man kunde få uppleva någon gång att en elitidrottare gjorde något bra för sina sponsorpengar. Föreställ er "Zlatans hospice" eller kanske"Foppas djursjukhus" eller varför inte"Mats Sundins boende för hemlösa"?
Why not? Kanske idrottsungdomsförbunden borde införa etik på dagordningen?

Lidl gör något bra för en gångs skull

Man bara häpnar och blir väldigt ledsen över uppfinningsrikedomen hos Lidl i Solna. För att slippa hemlösas "härjningar" i soptunnor med dumpad mat så har personalen hällt gift över matresterna. Lidl hade då åtminstone det goda omdömet att sätta upp en varningsskylt för det skulle sannolikt se väldigt dåligt ut för Lidl om de ställdes ansvariga för att ta död på hemlösa. Lidl, varför inte ta chansen att göra något bra, för en gångs skull. Varför inte bjuda till och ta initiativ till ett samarbete med t ex Stadsmissionen så behöver ni inte dumpa någon mat alls!

Eskil backar!!!

Kan det verkligen vara sant? Vår praktikant Lisa rusar in på kansliet med Expressen i famnen likt en sköld och jag läser "Jordbruksministern backar, det blir ett förbud för djursex". Håret reser sig på kroppen och med Lisa i släptåg rusar jag runt på Djurens Rätts kansli med glada tillrop och med tårar i ögonen. Kan detta vara sant?
En kollega sade så sent som igår att Eskil målat in sig i ett hörn och att han sannolikt aldrig skulle backa från sina tidigare uttalanden där han hävdade att djurskyddslagen var tillräcklig som skydd för djuren som utsätts för sexuella övergrepp. "Och var ska man sätta gränsen för vad som är en övergrepp. Om jag smeker en spene..." Hualigen! Vilka märkliga kopplingar!
Eskil gör nu vad varje vettig politiker skulle ha gjort. "Visst fan står jag inmålad i ett hörn men jag tar nu ett kliv rakt ut på det nymålade golvet och rockar loss utav bara helvete och skit samma om jag får hela LRF-maffian på mig. Här ska det stiftas lagar!"

Kungliga ekvationer och jaktgudstjänster

Förra veckan på väg mot stan men fortfarande kvar ute på landet såg jag en älg ute på en äng, beslöjad av nattens sista stråk av dimma. Den stod helt stilla och blickade ut över gryningen och jag fylldes som alltid av en djup vördnad. Men den ristande och överväldigande känslan kommer numera alltid hand i hand med en sorg. Jag älskar hösten med dess prunkande färger och de äventyrslika utflykterna i skogen med svampkorgen i hand och ryggsäcken packad med kaffetermos och ostfrallor. Men med hösten följer jakten och jag gör allt för att hålla rådjuren på min tomt genom att invitera dem på middag vilket inträffar varje år samma datum som rådjursjakten börjar. Resten av vintern kan jag sedan avnjuta rådjuren visuellt från första parkett i min storstuga.
Så är det på min tomt, en pytteliten oas, men så är det inte i den övriga verkligheten. Kvällen innan såg jag två intressanta inslag på tv. I Mitt i naturens ”tittarfilm” hade en älgjägare på pass filmat en älgtjur som gått ned sig i ett träsk. Under någon minut fick vi följa älgens kamp som slutligen lyckades baxa sig ur den dödliga situationen och stod andfådd och tagen innan den skred till skogs. Älgjägaren hade inte hjärta att skjuta den utan lät den löpa och där satt jag i soffan och flinade fånigt. Strax därefter kikade jag på nyheterna som slog upp stort Majestätets traditionsenliga älgjakt i Bergslagen. Jaktlaget hade ”nedlagt” närmare 30 älgar eller beskattat som det också heter, men kungen hade misslyckats. Prinsen däremot, en riktig baddare på att skjuta vilda djur och köra bil fort, han hade fått en älg på kornet och fått in en fullträff. Kungen, som uppenbarligen saknade manus, fick frågan hur det kändes att hans son, prinsen skjutit en älg. Efter några gutturala läten klämde han ur sig ”jadetvarjutrevligt”. Jaha. Sedan skulle kungen uttala sig om vargen och borde nästan få nobelpriset i matematik när han drog slutsatsen ”ja, hm, om man har två vargar, ja så kan man ju , hm, tänka sig att nästa år så har de fått sju valpar och, ja, hm då kommer det fullkomligt att explodera. Vargstammen måste beskattas.” Sade kungen med blicken frånvarande i fjärran och ilade vidare med sina jaktkompisar. Som om inte det vore nog att år efter år uppmärksamma kungen och hans jaktliga lustar i media så anordnar svenska kyrkan inför älgjakten så kallade jaktgudstjänster runt om i landet där man på kyrkbänken får lyssna till en förbön för de jägare som ska ut i skogarna och man ber särskilt om god jaktlycka. Det är inte ovanligt att jakttroféer placerats på kyrkbacken som t ex älghuvuden eller älghorn.
Jag blir lika bestört och ledsen varje år när svenska kyrkan anordnar gudstjänster för jägarna. För god skörd och jaktlycka! Herre min skapare det är ju död vi talar om. Man ber för männen och kvinnorna som med vapen i sin hand invaderar skogens alla skrymslen och vrår och faktiskt berövar djur sina liv. Jag finner dessa gudstjänster som motbjudande spektakel och önskar jag i ren protest kunde lämna svenska kyrkan. Igen.
I samband med älgjakten anordna istället gudstjänster för älgarna med förbön och gudomligt skydd. Be att älgarna ska slippa skadskjutas, att de dör omedelbart och inte timmar eller dagar senare, att de inte ska lida av den stress det innebär att jagas av hundar, att de levt, innan sin död ett liv utan sjukdom och lidande och att de förlåter människan.

Djurpolis och handfängsel

Det var då attans, jag börjar känna mig tilltalad av alliansens politik. Min käre far roterar nog med högljudshastighet i sin grav. Personligen går jag igång på väldigt mycket. Bilister som ligger för nära min egen bil och nosar mig i baken får mig att förvandlas till ett rytande monster.
Djurplågare, barn- och kvinnomisshandlare, miljöbovar av stora och små mått som t ex folk som inte köper ekoprodukter får mig också att gå igång. Listan kan göras oändlig. Men pappa han gick bara igång på högerpolitik. Den ende i släkten, såvitt jag vet, som hyste varma känslor för borgerlig politik var min mosters man och varje gång de gick i klinch så fick min pappa ta en
nitroglycerintablett. Högröd och ilsket muttrande med nitrotabletten under tungan gick han till sängs och jag på min kammare fnissade mig till sömns över pappas då, för mig, fullkomligt
obegripliga utbrott.

Men nog sjutton färgades jag av hans agiterande. Jag har svurit mig blå i ansiktet över borgarnas kapitalistiska och egoistiska politik och jag har gladeligen kastat mig ut första maj för att manifistera solidaritet och medkänsla med de mindre lyckligt lottade. Så när borgarna vann riksdagsvalet för ett par år sedan på löften om fetare plånbok för alla och "Moderaterna det nya
arbetarpartiet" upplevde jag en stark ilska och frustration över att folk är så totalt naiva att man gick på det. Men så har det alltid varit. Locka väljare med billigare sprit, cigaretter, resor och lägre skatter så köper väldigt många det säljande konceptet. Jaja tänkte jag vi får väl se hur det
bli med den saken.

Nu ett par år senare börjar mitt djupt rotade borgarförakt att svikta. Att driva en politik som slår undan benen på människor som redan är utslagna eller lever på marginalen på grund av långa perioder av sjukdom är oacceptabelt. Oavsett politiskt läger. Men. Att skära ned hårt i försvaret, att satsa miljarder på miljön, att stärka djurskyddet med olika åtgärder, att värna om äldre genom att individanpassa äldreboenden, att subventionera inköp av miljöbilar och
återinföra biltullar i Stockholm, att höja bensinskatten o s v är suveränt och mycket tilltalande.

Borgarna har alltid vurmat om ordning och reda och ökade resurser till polisen. När alliansen nu reformerar och rör kraftfullt och svepande om i samhällsgrytan så varför inte då också satsa på djurpoliser. Skicka en grupp intresserade, för de finns inom poliskåren, till USA där djurpolisen finns i några delstater och se och lär av dessa. Det finns knappt något så tillfredsställande som att titta på Animal Planet och deras Djurpolisen som när djurplågare ställs mot väggen och handfängslet klickar till. Skulle detta bli till verklighet i Sverige så kan till och med en grön-röd strumpa som jag rösta på ett alliansparti. So go for it!

Ulliga och gulliga djur

Det finns tydligen djurrättare som tror att vi som ägnar oss åt praktiskt djurskydd eller praktisk djurrätt sitter och gossar med ulliga och gulliga djur. Det är också intressant att upptäcka att retoriken bland de djurrättsförespråkare som tydligt visar förakt för djurskydd är i princip detsamma som det språkbruk man normalt möter hos våra gemensamma och verkliga motståndare. Häcklandet och tonen är detsamma om än i en snyggare intellektuell förpackning. Att hävda att vi gullar med djur är en skymf, för köttsår stora och djupa som golfbollar och benpipor som sticker upp ur frakturer är allt annat än gulligt. Inte heller är spyflugelarver som krälar i en igelkotts alla kroppsöppningar eller en utmärglad och uttorkad dumpad katt en fröjd för ögat. Tror verkligen den djurskyddsligt föraktande djurrättaren att en knölsvan täckt av råolja är gulligt?
När jag genom åren tagit del av djurrättsrörelsens allt mer intoleranta synsätt och elitism så är det en skrämmande utveckling som knappast välkomnar, utan stöter bort dem vi vill nå. Tack och lov så delar inte alla inom djurrättsrörelsen denna sekteristiska ideologi men jag skulle gärna vilja slå ett slag för höjda röster och tydliga ställningstaganden som väcker engagemang hos allmänheten och lust att förändra. Vad vi behöver är en djurrätts- och djurskyddslig folkrörelse där alla känner sig välkomna även om man inte platsar i en vegansk kakform.

Djurrätt & djurskydd, två sidor av samma mynt eller en paradox?

I det senaste numret av tidningen Djurens Rätt ondgör sig Per-Anders Svärd, före detta förbundsordförande för Djurens Rätt, över djurskyddsliga handlingar. Han menar bland annat att slaveriet inte avskaffades genom ”slavskydd”.
Liknelsen ter sig patetisk då det politiska arbetet för avskaffandet av slaveriet självklart löpte parallellt med privata och högst individriktade hjälpinsatser från den vita medelklassen för slavar på flykt undan lynchning.
Överallt på denna gudsförgätna planet pågår utnyttjande, förföljelse och tortyr av såväl människor som andra djur och skulle vi överlåta besluten och arbetet för en, ursäkta klyschan, bättre värld åt ideologer och politiker utan världsförankring så skulle sannolikt bomullsfälten fortfarande vara fyllda av slavar. Menar Svärd och hans gelikar att människorättsorganisationer ska upphöra med hjälpinsatser för svältande i tredjevärlden? Kommer människoförtrycket och orättvisor att upphöra om man avskaffar biståndet? Ska vi lägga ned alla barnhem, flyktingläger, härbergen för hemlösa o s v därför att dessa insatser och handlingar legitimerar ett fortsatt förtryck? För enligt Svärds resonemang kommer orättvisor, krig och annan olycka att bestå så länge det finns organisationer och privatpersoner som hjälper de utsatta individerna.
För mig är djurrätt och djurskydd två sidor av samma mynt. Vi måste arbeta med långsiktiga politiska mål samtidigt som vi hjälper dumpade och skadade djur, här och nu. För att väcka medkänsla och empati hos våra medmänniskor så måste dessa först se djurindividen. Bara det i sig är ett mirakel och först då kan det, i bästa fall, väckas en insikt som kan generera i andra ställningstaganden och handlingar. Och om det då innebär att vår medmänniska bojkottar burägg och väljer ekologiska ägg eller om hon blir vegan kvittar för ett steg har tagits. Mot en bättre värld.

Att följa sitt hjärta del 2

Den nära nog 200 år gamla organisationen RSPCA är en av världens största organisationer och har tre djursjukhus för vilda djur och mängder av djursjukhus och djurhem för övergivna sällskapsdjur. RSPCA arbetar på bred front politiskt för att långsiktigt förbättra och skärpa djurskyddslagstiftningen och praktiskt genom att omhänderta sällskapsdjur, lantbruksdjur och vilda djur som farit illa. Denna kombination av två arbetssatt anser jag vara den optimala vägen att gå för att uppnå långsiktiga och permanenta positiva mål för djuren.
För att gå tillbaka en smula i historien fortsatte mina kontakter med RSPCA genom åren och efter 1996 och den fruktansvärda oljekatastrofen i Wales besökte jag West Hatch Wildlife Hospital många gånger. De sista två åren hade även chefsveterinär David Couper på sjukhuset varit ett stöd då jag behövt rådgöra om sjukdomar och skador. Och tack gode gud för Internet. Jag vet inte hur många bilder jag skickat över på skador och andra märkliga ting som kan drabba de vilda djuren och bara några timmar senare har jag fått svar.
Och i januari i år såg jag en annons på deras hemsida där de sökte Sommer Wildlife Assistans och jag sökte. Min dröm att få arbeta under avlönade former med viltrehabilitering har varit omöjlig att förverkliga i Sverige och i mitten av mars efter en massa brevutväxlingar och intervjuer var det klart. Jag fick jobbet. Jag tjänade inte mycket men jag fick vara i en miljö där alla djur, oavsett art, behandlas med respekt. I England får man rehabilitera räv, grävling, hjortdjur och det var en fröjd att få uppleva räv- och grävlingsvalpar växa upp för att sedan under väl utvecklade metoder släppas åter till naturen. Det är förenat med mycket arbete men det går alldeles utmärkt att få räv- och grävlingsvalpar vilda igen. Detta gäller även för rådjurskiden.
Under den första perioden var det rätt lugnt. Vi hade inne oljeskadade svanar som tvättades och frisläpptes, duvor av olika slag, igelkottar, koltrastungar, rödhakeungar, andungar, rävvalpar, grävlingsvalpar, en vuxen grävling och en vuxen räv, en kattuggleunge, kaninungar och lite annat smått och gott.
Jag för min egen alldeles privata del införskaffade två vackra krukväxter som jag varje morgon hälsade god morgon och varje kväll önskade god natt. Jag saknade mina katter och kanin något alldeles förfärligt och under en mycket kylslagen vecka höll jag på att frysa ihjäl när temperaturen kröp ned under nollstrecket. Jag kunde se de feta rubrikerna "SWEDISH WOMEN FOUND DEAD IN HER BED, The body of a 44 year old women was found dead in her bed on Monday morning, frozen to death. Manager Ruperth Griffith at West Hatch Wildlife Hospital, RSPCA, comments the tragedy -Yes this is really a tragedy but I expected more from her. After all she was from Sweden and I thought they where all like Polar Bears."

Att följa sitt hjärta

1996 kom jag för första gången i kontakt med Royal Society for the Protection of Cruelty to Animals, RSPCA. Sea Empress hade gått på grund utanför Wales kust och en enorm kuststräcka var hotad av de 90 tusen ton råolja som läckte ut. Tiotusentals fåglar, samlade för att övervintra, riskerade att drabbas av den dödande oljan. Och hemma i Sverige satt jag och febrilt försökte nå någon inom RSPCA för att fråga om man behövde volontärer. Jag hade redan några år tidigare beslutat mig för att aldrig mer sjunka ned i bottenlös sorg med förtvivlad gråt utan istället försöka agera. Och bara efter en stund fick jag tag på en ansvarig RSPCA inspektör som önskade oss välkomna till Wales. Jag hade tidigare endast arbetat vid mindre utsläpp så detta var verkligen en utmaning. Ett svenskt flygbolag sponsrade resan och två dagar senare reste vi för att hamna i ett helvete på jorden. Flera mil in i landet kunde man känna lukten av oljan och en flera mil lång kuststräcka var täckt av den förödande oljan. Vi fick en snabb introduktion och ingick mycket snart i ett förstahjälpen team som leddes av inspektör Simon Dix, en erfaren och empatisk äldre gentleman som lade sina beskyddande vingar om såväl fåglarna som oss andra. Flera hundra volontärer kom från när och fjärran och det fanns plats för alla. Vissa transporterade fåglar, andra delade ut te, kaffe och smörgåsar medan andra ingick i fångstgrupper på stränderna. Allt fungerade perfekt och det rådde en varm men militärisk disciplin. Jag blev djupt imponerad och året därpå reste jag till West Hatch Wildlife Hospital i Somerset for att praktisera under några veckor. Sjukhuset är specialiserat på oljeskadade fåglar och jag ville fördjupa mig ytterligare for att bättre kunna hjälpa fåglar hemma i Sverige. Under de veckorna förälskade jag mig i England och under åren som följde reste jag tillbaka gång på gång till England för att ägna mig åt min favorithobby, vandring och tog då ofta vägen förbi centret bara för att säga hej till de underbara britterna på viltsjukhuset.
Under tolv år som gått sedan mitt första möte med RSPCA så har jag närt en dröm och det är att få arbeta i England för RSPCA, åtminstone för en tid. Jag har haft och har fortfarande en romantiserad bild av att leva i England och då i synnerhet i de syd-västra delarna av landet med en natur som är storslaget vacker. Och nu tolv år senare fick jag möjlighet att leva en av mina drömmar. Den 1 april började jag mitt arbete som viltrehabiliterare på West Hatch Wildlife Hospital. När jag fick min arbetsuniform och när jag tittade ned på bröstet och såg RSPCA-logotypen så var det nästan som en dröm.

Att våga vara barnslig

Det finns gränser för hur en vuxen människa får bete sig. Det finns uttalade och outtalade regler, normer och konventioner för vad som passar sig. Barn, ja de förväntas på sin höjd att inte tända eld på julgranen eller använda mamma Scans köttbullar som ammunition i skolmatsalen. Barn kan och får bete sig lite hur som helst. Tokiga upptåg, äppelpallning, busringning, kojbyggen, pruttkuddar och stinkbomber inkastade i lärarrummet. Dessa få exempel på barnasinnets experimentlusta hör väl till det förgångna och min egen barndom. Dagens barn har säkert liknande hyss för sig men alla har vi präglats av en alldeles speciell era, typisk för den tid man befunnit sig i.
Det händer något mycket märkligt i takt med att vi växer upp och går in i rollen som vuxna. Vi förlorar en del av synen. Den visuellt andliga del som gör att vi ser det lilla i tillvaron. Om denna barndomens gåva går förlorad så har vi gått i vuxenfällan och ser inte längre mindre och större mirakel som ingår i vår vardag.
Jag tror att jag lyckades återuppväcka det slumrande barnet i mig genom att börja arbeta praktiskt med vilda djur. Under en flera år lång period träffade jag kråkor, skator, blåmesar, trastar, ekorrar och andra sjuklingar som behövde vård. Mitt umgänge under den tiden inskränkte sig mestadels till dessa fantastiska djur och någonting hände under de åren med mitt allra innersta. Mitt annars så begränsade mänskliga synfält öppnade sig och in flög inte bara fåglar utan även insekter.
Jag tror det började med en spindel som av misstag följde med mig till pendeltåget och som satt likt en brosch på min jacka. När jag satte mig så var det rätt folktomt på tåget men i takt med att vi närmade oss Stockholm så fylldes vagnen. Jag satt där helt fokuserad på min uppgift och ägnade inte mina medresenärer en tanke. På håll kan det inte ha sett riktigt klokt ut för att behålla spindeln på händerna så var jag tvungen att utöva Geishaliknande rörelser.
Efter några stationer satte jag upp spindeln på hatthyllan. Men den föll strax ned igen och nu var jag tvungen att kravla på golvet för att fånga upp spindeln. Jag bad om ursäkt och lade nästan huvudet i knät på en kvinna som frågade vad jag höll på med.
Jag berättade om spindelräddningsinsatsen vilken hon bara kommenterade med –men de är ju så läskiga. Ja kanske det, men de bits inte, svarade jag. Jag tror inte hon blev övertygad.
Spindeln och jag kom helskinnade fram till Stockholms Central och jag satte den i ett stort blomarrangemang utanför Centralen.
Jag tror att det var då jag gick över en slags gräns för sedan dess har jag räddat åtskilliga insekter från att dö. En annan gång hörde jag upprörda röster längsta bak på buss 165. Jag sneglade över axeln och såg några personer som satt och duckade och gungade än hit och än dit. Det var en humla som flugit på bussen. I väskan fanns numera en filmrulleburk som jag använde till insekter i nöd.
Jag gick bak i bussen, ursäktade mig och lutade mig över en kille för att fånga in humlan. Jag fångade den raskt och tryckte sedan på en stoppknapp. Bussen stannade och den enda som klev av vid hållplatsen var humlan som glatt susade iväg. Taaaaack! Hördes det från bussens bakdel.
Jag kommer att tänka på en annan humla som förirrat sig in i en chick butique på Södermalm.
Jag och en relativt ny väninna promenerade på Götgatan för att hitta ett café när jag plötsligt såg en gigantisk humla som studsade mot ett skyltfönster. Nu var inte min nya väninna helt obekant med mina passioner utan hon följde snällt med in i butiken. Jag frågade en expedit om det var i sin ordning om jag intog skyltfönstret en stund. Hon såg alldeles häpen ut och jag lade till att jag tar förstås av mig på fötterna och går det för sig att låna ett glas och ett pappersark. Det tog några svettiga minuter och utanför skyltfönstret hade några människor stannat upp för att beskåda och inne i butiken stannade aktiviteten upp. Skyltfönstret var stort men jag lyckades till slut fånga in humlan. Jag ställde mig i dörröppningen och gläntade på pappret och iväg flög hon, ut över Södermalm. Jag lämnade tillbaka de lånade attiraljerna och sade glatt tack.
Min väninna berättade att hon valde att studera butiksbesökarna framför att följa min humlejakt. Hon berättade att de alla stod och log. Inte överseende med en tokig kvinna som jagar runt i ett skyltfönster utan med värme.
Detta är något jag upplevt många gånger genom åren att medmänniskor faktiskt uppskattar oväntade och goda, om än ibland lite tokiga, handlingar. Jag minns så tydligt en invandrarkvinnas varma och leende ögon när hon såg in i mina där jag stod på pendeltåget med en helikopterstor dagslända i mina kupade händer. Sådant glömmer man aldrig. Och aldrig heller känslan av frihet när en dagslända lättar från ens handflata och susar iväg över perrongen och rälsen och mot de sista timmarna av sitt korta liv.