tisdag 14 juli 2009

Ska jag behöva emigrera

1993 satt vi ett glatt gäng entusiaster i en villa i Täby och smidde stora planer för skadade vilda djur och moderlösa djurungar. Det var elever från Enskede Djurvårdarlinje, FågelBosse från Skansen och jag. I vår enfald trodde vi att vi skulle kunna förverkliga en dröm att bygga upp ett center med avlönad personal för skadade vilda djur. Djur som skadats av olika skäl genom att deras väg korsat människans. Vi såg framför oss hur vi skulle kunna rädda oljeskadade sjöfåglar, trafikskadade igelkottar o s v och hur vi genom lobbying och opinionsbildning skulle kunna påverka politiker och myndighetspersoner. Vilda djur omfattas inte av djurskyddslagen och vi trodde, naiva som vi var, att kanske skulle vi få uppleva en dag när även de vilda djuren skulle få ett rättsligt skydd. Vi visste inte1993 när föreningen fick organisationsnumret för det som idag heter Nordens Viltrehabilitering vilket kompakt motstånd vi skulle möta från beslutsfattare i olika instanser.
Idag 16 år senare så undrar jag om vi fortsatt vår resa för de vilda djuren om vi hade vetat. Mellan åren 1996 och 2001 huserade föreningen i Vallentuna där vi på det lilla centret tog emot uppåt 1000 djur per år men alla som vet vad det innebär att arbeta ideellt vet också att det till slut går käpprakt åt skogen. Många brände ut sig och försvann. Några fortsatte och jag var en av dem. Jag har ofta genom åren fått höra att jag är ”en sådan otrolig optimist”, ”en visionär”, ”en eldsjäl”, kärt barn har många namn men för mig är det något så väldigt simpelt som ett kall. En livsuppgift. Men jag har nu kommit till en sorglig slutsats att det inte går att bygga upp något för de vilda djuren i Sverige. Visst kommer det att finnas ideella föreningar och privatpersoner som kommer att försöka hjälpa de utsatta och rätts- och skyddslösa vilda djuren men det är inte hållbart i längden. För folk bränner ut sig och en verksamhet som bygger endast på ideella krafter är dömd att dö. Kanske har jag fel men personligen orkar jag inte längre kämpa för att hitta finansiärer och sponsorer, lobba mot politiker och flörta med kommun och stat, och allt annat det innebär att organisera och bygga upp en verksamhet. Och för några veckor sedan avlivades den omhändertagna älgkalven Kalle i Ockelbo efter beslut av Natur”vårds”verket. Trots att den befann sig i den ultimata miljön på en älgpark! Naturvårdsverkets agerande säger allt om vad det innebär att arbeta med och för de vilda djuren!
Efter 16 år vill jag nu bara arbeta med att vårda de vilda djuren. Förra året arbetade jag sex månader för RSPCA i England och fick för första gången på alla dessa år uppleva vad det innebär att vara anställd och en del av ett engagerat och kunnigt vårdteam. När min arbetstid var över för dagen lämnade jag djursjukhuset, viss om att de vilda djuren var i goda händer. Känslan var sensationell att få uppleva en miljö där alla djuren hade tillgång till veterinär, röntgen, operation o s v.
Så länge som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och jordbruksdepartementet är Svenska Jägareförbundets marionetter så kommer det att vara kört. Och jag för min del, satsar nog på det djurvänliga England.