Julklapp till försöksapor - ett nytt liv

Inledde morgonen med matning av våra skyddslingar i trädgården och jag känner mig näst intill som en tomte där jag pulsar omkring i den djupa snön med hinkar och byttor fyllda med mat till rådjuren, kråkorna, skatorna, koltrastarna och i morse vad det dags att fylla på det stora fågelmatbordet som rymmer 40 liter frön till småfåglarna. Nu har jag själv ätit frukost och tog mig därefter en titt på mailen. Djurrättsalliansen hade skickat en julhälsning som fick mig att brista i gråt. Gå in på denna länk så förstår ni vad jag menar: http://www.djurrattsalliansen.se/inrikes/julklapp-for-forsoksapor-ett-nytt-liv.html
Jag kan inte föreställa mig en bättre julklapp. Kan du!?

Ve och fasa

Lyckas för det mesta förtränga det faktum att världen består att två slags människor. Den stora likformade massan som inte bryr sig ett smack om andra än sig själva. Och sedan en mindre klick som försöker ta ansvar och göra gott. Två exempel som är högst aktuella är grisskandalen och klimatkonferensen. Trots Djurrättsalliansens fruktansvärda bilder och i går länsstyrelsens egna bilder från inspektioner (som påannonserats) med bland annat kultingar som äter av sin mamma så är det bara 4% konsumenter, enligt en SIFO-undersökning, som kommer att bojkotta skinkan i år. Skandalöst! Och så har vi sett världens ledare samla sig i Köpenhamn för att finna en gemensam lösning på klimathotet. Konferensen är väl mest att likna vid småungars duster i sandlådan. Det borde väl vara rätt enkelt kan man tycka att med gemensamma ansträngningar lägga prestige, makt och andra förödande mänskliga egenskaper åt sidan. Vid konferensens öppnande borde denna simpla fråga ha ställts till världens ledare -Vill ni rädda världen? De länder som av märkliga och gåtfulla skäl inte samtyckte som Kina, USA och några små bananrepubliker borde ha uteslutits ur världssamfundet. Det har talats mycket om Kina som ena riktiga vaxproppar men vad vill de egentligen? Det har faktiskt inte framgått alls i rapporteringen kring klimatkonferensen. Vi vet bara att de är baddare på att säga nej och att de sannolikt gillar nudlar och ris och så gillar de att flå hundar och katter som fortfarande lever och så är de oerhört förtjusta i alternativmedicin och potenshöjande medel som kommer från bland annat björnar man tappar på galla. Konstigare än så är inte kineser. Amerikaner däremot gillar inte hund- och kattskinn men de har utsett sig till demokratins krona och tycker mycket om att beblanda sig i andra länders politiska angelägenheter. De tycker också mycket om att resa utomlands och stannar ibland flera år på exotiska platser de fattat tycke för. De vurmar också väldigt mycket för vapen. Både små och stora. Och så gillar de fet mat och stora bilar. Och kanske Anna Anka. För någon måste ju tycka om henne också.

Djurrättsalliansen har gjort det, igen!

Under två hela år har dessa hjältar dokumenterat grisar på grisgårdar runt om i landet. Jag kan föreställa mig hur de tyst och försiktigt rört sig bland sjuka, skadade och skitiga grisar. Och att de fått kämpa för att inte brista ut i gråt eller vansinne inför detta oacceptabla och outhärdliga, för att kunna genomföra detta viktiga arbete. Men som en av aktivisterna uttryckte det i dokumentären -jag kommer aldrig att glömma hans ögon. Nu står vi inför julen då de allra flesta grisar slaktas men först ett dopp i skållbadet innan slaktaren för sin kniv över strupen och där...slutar grisens lidande för att sedan hamna på en tallrik i form av en bit skinka eller en prinskorv. Kanske lite dopp i grytan skulle sitta fint? Nej nu fan får det vara nog. De allra flesta, bortsett från en och annan sjuk människa, accepterar inte vanvård eller djurplågeri. Men. Alla måste inse att det är vi som sitter på makten. Konsumentmakten. Alla som äter kött är indirekt skyldiga till detta ofantliga lidande men man kan som köttätare göra etiska val. Om man nu nödvändigtvis måste äta kött, se för sjutton till att köttet garanterat kommer från en anständig grisbonde. Och kan man inte få några garantier, avstå då för guds skull! Låt dina egoistiska behov stå åt sidan och tag ditt ansvar som medkännande konsument. Själv köper jag min sojaskinka på Goodstore som är helt fri från djurlidande. Och jag mår djävligt bra i både kropp och själ. Det är faktiskt bara vi konsumenter som kan få stopp på detta helvete.

Kryssningsmissiler med dårar bakom ratten

Och nu till något så ointressant som bilkörning och vett och etikett i trafiken. Eller snarare vanvett. Jag tjänar upp till 1,5 tim enkel resa för att ta mig till jobbet med bil och det innebär att jag två gånger per dag, fem dagar i veckan, kör 222:an. En vägsträcka som sällan innebär några problem utan det flyter på rätt bra. Men jag har noterat genom åren att vissa förare tycks vara helt galna bakom ratten. Man kör som kryssningsmissiler och tvekar inte att köra upp i röven på andra trafikanter som förväntas kasta sig åt sidan. Vissa t o m blinkar med hellyset för att tränga sig förbi och då ligger de bara någon meter bakom framförliggande bil. Jag har till och med bevittnat hur en påkörd katt med bruten rygg blev överkörd en gång till av en kille i BMW. Jag var redan fruktansvärt upprörd där jag stod vid vägkanten och försökte ta mig ut till katten som låg mitt på vägbanan men blev fullkomligt chockad när jag insåg vad som var på väg att inträffa. Katten kröp ihop och hamnade mellan däcken och klarade sig men tror ni bilföraren stannade? Dessa kompletta idioter till förare sitter väldigt ofta i en kombi med 160 hästkrafter av modell Audi, BMW eller Volvo. Förare i bilar av märket Audi tycks ha mest problem och jag undrar vad som skapar dessa totalt vansinniga bilförare? Är det en superstark bil som förstärker redan vrickade personligheter eller är det personer som redan är skruvade som köper biffiga bilar? Dessutom tycks alla dessa fräna "familje"bilar sakna blinkers. Det går inte en dag på 222:an utan att jag tänker "nä nu går det åt helvete". Myndigheter och regering talar bekymrat om döden på våra vägar och om noll tolerans men förbjud då tillverkning av monsterbilar som lätt kommer upp i hastigheter på 200 km/tim. Personbilar borde begränsas tekniskt till 120 knyck och utryckningsfordon undantas givetvis.

It runs in the family

Sommaren 1979 fick jag uppleva något som berörde mig djupt i själen.
Min farbror som jag, i en slags storfamilj, växte upp med var en hängiven fiskare. Varje morgon från det att isen släppt på Orsasjön tog han sig ut i sin gamla eka. Detta skedde alltid tidigt på morgonen när större delen av Vattnäs innevånare fortfarande låg djupt försjunkna i törnrosasömn.
Denna speciella morgon lyste solen redan från en klarblå himmel och daggen blänkte som fallna stjärnor. Vattnet på sjön låg spegelblank och reflekterade varje liten mikroskopisk rörelse på himlen.
Fiskelyckan hade varit stor och redan på håll kunde han se hur det gnistrade av liv i näten från de fångade fiskarna.
Där fanns sik och abborre, gädda och en och annan öring. När han halade upp första nätet slogs han av skönheten hos dessa livfulla varelser.
Han berättade; ”När jag stod där i båten och tittade ut över allt det vackra. Byn, träden, fåglarna och fiskarna så tänkte jag, inte har jag väl rätt att beröva dessa fiskar deras liv. Vet du Catarina, jag tog försiktigt loss varenda en och släppte dem tillbaka i vattnet. Det var en ren fröjd att se dem försvinna ner i djupet igen.”
Efter den händelsen slutade min farbror att fiska och nöjde sig med ett och annat paket djupfryst fisk på Epa istället.
Åke finns inte längre i livet. Men han är en av de personer som påverkat mig mest och vore det inte för honom så skulle jag varken tala blåmes- eller skatspråk.

Katträddning på Ingarö

Vilket drama! I torsdags e m kom jag körandes på landsvägen ut till Eknäs. Framför mig hade jag en bil och plötsligt bromsar den och girar ut i vägen. Jag anar genast att det är ett djur det handlar om och mycket riktigt, en kattunge. Jag kör förbi långsamt och ser att något inte stämmer och stannar bilen på en skogsväg en bit fram. Det var, tack och lov, fortfarande skymt ute och jag uppmärksammar genom armviftningar bilister på vägen att de skulle sakta ned. När jag var bara en meter från henne så förstår jag att hon är skadad. Hon är i chock och fräser av rädsla och hon gör ett försök att fly till andra sidan. Hon tar sig över men kan inte röra bakbenen utan skuttar vingligt och jag ser att hon har fruktansvärt ont. Jag har, tack och lov igen, en transportbur i bilen och jag fångar in henne under rätt stor dramatik. Något skakig men väl hemma fem minuter senare bär jag upp buren till gäststugan och ger henne lite mat vilket hon kastar sig över. Och bara en kvart senare hade jag en plan. Jag fick nämligen tag på Hanna på Akutgruppen och jag satte mig bakom ratten och styrde in mot Stockholm igen för ett besök hos Akutgruppens veterinär. Hon kunde bara konstatera att katten behövde röntgas och jag åkte vidare till Järva Krog där Hanna bor. Två timmar senare och röntgad på Albano konstateras att katten hade tre frakturer och även en bäckenskada. Och hon var inte en kattunge utan en utmärglad och uttorkad vuxen katt på 1,8 kilo! Dessutom hade hon gått med sina skador några dagar! Herregud vilket lidande, men det skulle gå att operera frakturerna till en kostnad av 35.000 kr! Katten, nu döpt till Tapper, sattes på dropp och smärtstillande och blev kvar på sjukhuset över natten. Fredag morgon talade Hanna med Väsby Veterinärpraktik och man kan lugnt säga att de har hjärtat på rätt plats. De gav ett mycket generöst paketpris och operationen av Tapper landade på 10.000 kr! Vi behövde samla medel till denna lilla bedårande katt och min kollega skänkte ett stort bidrag ur ett arv han förvaltar efter Ilse Panofsky som älskade katter. Operationen gick över förväntan och nu återstår en lång konvalecens hemma hos Hanna och Tapper, hon ägnar sina dagar med att äta. Hon är matfixerad efter lång tid av svält och hon får små portioner flera gånger varje dag. Följ Tappers resa mot tillfrisknande här: http://www.akutgruppen.com/ och skänk gärna en slant till denna otroliga förening som verkligen gör skillnad på liv och död för hemlösa och förvildade katter.

Jakttider

Hemma på min tomt matas rådjuren under vinterhalvåret. Två av getterna, d v s rådjursdamer, är så pass tama att de kommer fram och nosar MEN deras beteenden begränsar sig, tack och lov, till att omfatta mig och min sambo. Övriga homo sapiens betraktar de med misstänksamhet och det med rätta. Vi matar hela vintern och jag påbörjade denna säsong förra helgen. Våra fyrbenta vänner lämnar knappt tomten och det känns väldigt förtröstansfullt nu när det ränner omkring kamoflageklädda fjantar i skogen med laddade vapen. Även om jakten inte alls känns lika påträngande nu som tidigare, när jag bodde näst intill granne med ett gods med fågeluppfödning och jakt i stort sett varenda helg under hösten, så ligger ändå jakthatet latent och puttrar. Och ser jag en bil, i synnerhet cityjeepar, som står parkerad lite suspekt ute i skogen så blir jag genast misstänksam och börjar spana efter gröna män (eller damer) med en fjäder i hatten. Känslan av obehag håller i sig fram till 31 jan när rådjursjakten är över. Men tro inte för allt i världen att jag upphör att mata mina vilda vänner vid detta magiska datum. Vi kör på tills det att koltrasthannen tar ton högt upp i en trädtopp och sjunger sin lov över den annalkande sommaren. Först då när det börjar knoppas och naturen vaknar ur sin vintriga sömn upphör utfodringen. Men getterna dröjer sig alltid kvar och under flera år nu så har vi förärats att uppleva nyfödda kid. Det är kärlek.

Det kan ha varit fel på vapnet"

http://www.gt.se/nyheter/1.1684172/det-kan-ha-varit-fel-pa-vapnet

Snarare i huvudet vill jag påstå.

Djurplågaren i Lerum har erkänt

På flera diskussionsforum kan man läsa om den unge skådespelaren och hans fasansfulla brott. Det är outhärdlig läsning och på denna sajt; http://fbdetectives.blogspot.com/ finns långa utdrag författad av monstret själv. I USA har det i flera decennier varit känt att de allra flesta sadistiska seriemördare startat sin "karriär" i barndomen med att stympa, tortera och döda sällskapsdjur. Sedan är det ju också en fråga om vad som skapar dessa psykopater eller sociopater. Är det miljö eller arv eller kanske en blandning av bägge. Om man föds med en empatistörning kan då en kärleksfull uppväxt förhindra att det lilla barnet att utvecklas till en fullfjädrad psykopat? Eller kan en fullt normal baby skadas så av en dysfunktionell uppväxt att barnet utvecklar ett psykopatiskt beteende? Många människor har växt upp under mycket kaotiska förhållanden och lever alldeles fullkomligt normala liv. Alice Miller skrev i sin bok om Hitlers barndom att om Adolf haft ett syskon att identifiera sig med så skulle historien sett helt annorlunda ut. Hon talar om behovet av ett "vittne" i ett barns liv där uppväxten är allt annat att önska. Helt enkelt någon som ser och kan spegla en sårbar individ. Vad, vem och vilka omständigheter som skapade Lerummonstret vete gudarna. Men jag hoppas att de som kommer att döma honom inser allvaret i hans bestialiska brott och att han kommer att förvaras och behandlas länge. Maxstraffet för djurplågeri i Sverige är två år och i stunder som dessa så önskar jag vi hade ett rättssystem likt USA där en domare kan utmäta extremt långa straff. Även för djurplågare. I Florida blev en man dömd till 18 års fängelse för djurplågeri. Och jämför man hans fruktansvärda dåd mot en hundvalp så borde Lerumgrabben låsas in för gott.

Ska jag behöva emigrera

1993 satt vi ett glatt gäng entusiaster i en villa i Täby och smidde stora planer för skadade vilda djur och moderlösa djurungar. Det var elever från Enskede Djurvårdarlinje, FågelBosse från Skansen och jag. I vår enfald trodde vi att vi skulle kunna förverkliga en dröm att bygga upp ett center med avlönad personal för skadade vilda djur. Djur som skadats av olika skäl genom att deras väg korsat människans. Vi såg framför oss hur vi skulle kunna rädda oljeskadade sjöfåglar, trafikskadade igelkottar o s v och hur vi genom lobbying och opinionsbildning skulle kunna påverka politiker och myndighetspersoner. Vilda djur omfattas inte av djurskyddslagen och vi trodde, naiva som vi var, att kanske skulle vi få uppleva en dag när även de vilda djuren skulle få ett rättsligt skydd. Vi visste inte1993 när föreningen fick organisationsnumret för det som idag heter Nordens Viltrehabilitering vilket kompakt motstånd vi skulle möta från beslutsfattare i olika instanser.
Idag 16 år senare så undrar jag om vi fortsatt vår resa för de vilda djuren om vi hade vetat. Mellan åren 1996 och 2001 huserade föreningen i Vallentuna där vi på det lilla centret tog emot uppåt 1000 djur per år men alla som vet vad det innebär att arbeta ideellt vet också att det till slut går käpprakt åt skogen. Många brände ut sig och försvann. Några fortsatte och jag var en av dem. Jag har ofta genom åren fått höra att jag är ”en sådan otrolig optimist”, ”en visionär”, ”en eldsjäl”, kärt barn har många namn men för mig är det något så väldigt simpelt som ett kall. En livsuppgift. Men jag har nu kommit till en sorglig slutsats att det inte går att bygga upp något för de vilda djuren i Sverige. Visst kommer det att finnas ideella föreningar och privatpersoner som kommer att försöka hjälpa de utsatta och rätts- och skyddslösa vilda djuren men det är inte hållbart i längden. För folk bränner ut sig och en verksamhet som bygger endast på ideella krafter är dömd att dö. Kanske har jag fel men personligen orkar jag inte längre kämpa för att hitta finansiärer och sponsorer, lobba mot politiker och flörta med kommun och stat, och allt annat det innebär att organisera och bygga upp en verksamhet. Och för några veckor sedan avlivades den omhändertagna älgkalven Kalle i Ockelbo efter beslut av Natur”vårds”verket. Trots att den befann sig i den ultimata miljön på en älgpark! Naturvårdsverkets agerande säger allt om vad det innebär att arbeta med och för de vilda djuren!
Efter 16 år vill jag nu bara arbeta med att vårda de vilda djuren. Förra året arbetade jag sex månader för RSPCA i England och fick för första gången på alla dessa år uppleva vad det innebär att vara anställd och en del av ett engagerat och kunnigt vårdteam. När min arbetstid var över för dagen lämnade jag djursjukhuset, viss om att de vilda djuren var i goda händer. Känslan var sensationell att få uppleva en miljö där alla djuren hade tillgång till veterinär, röntgen, operation o s v.
Så länge som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och jordbruksdepartementet är Svenska Jägareförbundets marionetter så kommer det att vara kört. Och jag för min del, satsar nog på det djurvänliga England.

You are the key

I ännu en strid av ord möttes kärnkraftsmotståndare och förespråkare i en direktsänd debatt i morse på tv. Idisslande min rågbrödsmacka sippandes på det kokta kaffet tog jag mig igenom det vanliga tugget om för- och nackdelar med kärnkraften. Personligen har jag alltid varit en motståndare till kärnkraft då allting pekar på fler nackdelar än fördelar. Samtidigt har jag svårt att se några konkreta och fungerande miljövänliga och hållbara alternativ i vår kyliga del av världen. Åtminstone inte tillräckligt effektiva så som vi lever idag. Och det är antagligen det som är det grundläggande problemet. Fortsätter vi att leva som energislukande konsumtionsparasiter så går allt åt skogen ändå. Det är samma fenomen vi ser inom den medicinska forskningen där det produceras piller mot välfärdssjukdomar och tillstånd som t ex fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, ångest o s v! Och det talas minimalt om livsstilsförändringar. Som ju faktiskt är en förutsättning för hälsa, både för kropp och själ. Och det borde gå att ordinera samma "medicin" när det gäller allas vår framtid i en värld med alternativa energikällor som är hållbar och ofarlig i alla aspekter. Det handlar om oss och vår tärande livsstil och som Madonna sjunger "You are the key". Och det kommer att innebära en hel del uppoffringar. Men nog fan är det värt det när vi alla vet att det handlar om att rädda världen.

LRF vill slopa allemansrätten

På ett nyhetsinslag i morse ondgjorde sig en LRF representant från Älvsbyn över bärplockare. Bärplockarnas närvaro stör en annan hobbyutövande grupp i skogen. Nämligen jägarna. "De fullkomligt invarderar skogarna, yrkesbärplockarna från andra länder". Nu ska LRF lyfta frågan på sin stämma och om de skjutglada gossarna och ett färre antal machodamer får bestämma så kommer allemansrätten modifieras. Nyhetsankaret lät meddela att ingen på LRF central hade nåtts för en kommentar. Låt oss hoppas att så förblir och att jägarbonden från Älvsbyn för snällt finna sig i att dela skogen med såväl bärplockare som Mullebarn.

Ättestupet, eller?

Förutom djuren så har jag mitt hjärta alltid klappat extra hårt för de äldre. Vi lever förvisso i ekonomiskt bistra tider med åtstramningar överallt i samhället men att skära ned de kommunala anslagen och därmed drabba den redan hårt ansatta äldreomsorgen är fullkomligt absurdt. Många äldre lever i dag i boenden som knappast bygger på kvalité utan snarare i miljöer som liknas bäst vid förvaring. Och nu ska det stramas åt ytterligare. En rimlig lösning och väg att gå vore att låta de smaklöst höga bonussystemen för créme de la créme i allsköns styrelser istället tillfalla kommunerna och framför allt då i satsningar på äldreomsorgen. Pytsa gärna in delar av bonusarna i andra kummunala verksamheter också. Det saknas ju generellt resurser i all kommunal verksamhet och det är rent vansinnigt att en liten omhuldad maktelit ska erhålla fläskiga arvoden och bonusar på bekostnad av människor som ändå lever marginaliserat. Fy skäms!

Ett liv utan Salander

Jag har under två månader levt i parallella universum i en kärleksrelation jag visste skulle upphöra men där jag levt med förnekelsen och vägrat se det smärtsamma men oundvikliga slutet. Varje kväll har jag delat mitt liv med en krydda som knappast liknar något annat jag upplevt. Ofta under dagen har jag tänkt och längtat efter att åter få träda in i mitt parallella universum. Och nu är det snart slut.
Hur ska jag nu leva vidare mitt liv utan Blomkvist, Salander och Berger? Jag försöker trösta mig med att jag om några månader kan läsa om böckerna och så har jag filmerna att se fram mot. Men i kväll blir det en gravöl innan jag kommer jag att läsa de allra sista bladen. För alla som fortfarande inte läst Stieg Larsson trillogin, stort grattis!

Hur fungerar det med viltvården egentligen

Nu har jag upplevt på kort tid två situationer där vilda djur, en svårt sjuk skabbräv och en trafikskadad hare, inte fått hjälp. I bägge fallen har viltvårdare sökts via polisen som lovat, åtminstone i fallet med räven, att be viltvårdaren höra av sig så snart som möjligt. Det har nu gått 8 dagar och ännu har ingen hört av sig och i bästa fall har den stackars räven somnat in från sin plåga. Jag och en granne har dock försökt fånga den i fälla men vi har inte ens lyckats locka in en katt i den väldoftande fällan! Haren som hittades skadad i går kväll av en mycket engagerad och empatisk kille kan i bästa fall ändå ha hämtat sig och dragit till skogs. Killen som fann den påkörda haren försökte under en timme nå polis och jägare för att få hjälp. Under den timmen avvek han inte från olycksplatsen men var tvungen att gå in till slut för att hämta något att sitta på och när han en kort stund senare återvände så hade haren skuttat iväg. Slutet gott, allting gott? Jag har ingen aning men vad vi ännu en gång kan konstatera är att det inte fungerar särskilt bra med viltvården. Problemet är väl bland annat att det inte finns någon direkt samordning mellan polis och jägare. Och sedan är det nog inte särskilt upphetsande för jakträttsinnehavaren att axla rollen som den barmhärtige samariten och åka ut sent om aftonen för att ta ett allvarligt skadat djur av daga. Om vi hade i stunder som dessa ett viltsjukhus så skulle knappast denna typ av sorgliga och oerhört frustrerande händelser inträffa.

Exempel på viltvård

17 miljoner till jägare var det för viltvårdande insatser. Sedan hittar jag detta genom en kollega på naturskyddsföreningen;
http://www.jaktjournalen.se/index2.php?avd1=8&man=2008-11&id=479) Patetiska små machonmän utklädda till legosoldater med djurtroféer vid sina fötter.

Det är så sjukt, så perverst att jag inte finner ord. Lämnar därför bloggen skakande av ilska.

Viltvård och humanvård

Regeringen beslutade idag att ge 17 miljoner kronor ur Viltvårdsfonden till Naturvårdsverkets för att bedriva viltforskning för 2009.
Medlen kommer huvudsakligen att användas för det nya ramprogrammet "Forskning för hållbar förvaltning av vilt".

Jag blir alldeles matt, resignerad, avslagen, less, förbannad, irriterad och alldeles otroligt konfunderad. Under förra året lade ledamöter för samtliga allianspartier en motion som uppdrog åt riksdagen att anslå medel till bl a viltrehabilitering. Den avslogs givetvis men hade den tillstyrkts så skulle den ha inneburit ett genombrott för djurskyddet. Och nu har jägarna fått ännu mera pengar att roa sig med. "Viltvård"! Det är inte många termer som som ens kommer i närheten när det gäller uttryck med drypande cynism. Om humanvård innebar det samma som viltvård så skulle jag för allt i världen inte söka vård om jag körde huvudet eller något annat i väggen. "Jo det är så att jag känner mig lite risig och har lite feber och..." Jaha då blir det ett skott i pannan! Ja passar man sig inte så blir man ihjälvårdad.

Lantbruksforum.se

Gjorde en egotripp alldeles nyss och såg till min häpnad att några bönder uppe i Moratrakten reagerat på debattartikeln i Aftonbladet dagarna innan jul. Bl a en bondkulla Melina från Orsa som nästan på bästa jägarmanér försökte häckla mig genom att kläcka ur sig heta nyheter om bl a min bror och hans ouppfostrade terrier! Alltså jag bara häpnar. Och att jag skulle vara "bundis" med Lili Päiväränta? Vem bryr sig? Vad har mina privata relationer att göra med en debattartikel på Aftonbladet? Och om man inte känner sig träffad så antar jag att man överhuvudtaget inte reagerar men Melina kanske skickar sina grisar land och rike runt för att sedan slaktas.
Jag har inga som helst problem med folk som tar ett etiskt och moraliskt ansvar som köttätare och köper gårdsslaktat. Det respekterar jag. Men. Jag äter inte själv kött av etiska skäl men även hälsoskäl.
Och Melina om du läser detta, ja jag grät över hönan som opererades för sin tumör. Hon var en familjemedlem. Men du är kanske totallobotomerad och bryter nacken av dina sällskapsdjur, om du har några, utan att blinka.