Djurrättsalliansen har gjort det, igen!

Under två hela år har dessa hjältar dokumenterat grisar på grisgårdar runt om i landet. Jag kan föreställa mig hur de tyst och försiktigt rört sig bland sjuka, skadade och skitiga grisar. Och att de fått kämpa för att inte brista ut i gråt eller vansinne inför detta oacceptabla och outhärdliga, för att kunna genomföra detta viktiga arbete. Men som en av aktivisterna uttryckte det i dokumentären -jag kommer aldrig att glömma hans ögon. Nu står vi inför julen då de allra flesta grisar slaktas men först ett dopp i skållbadet innan slaktaren för sin kniv över strupen och där...slutar grisens lidande för att sedan hamna på en tallrik i form av en bit skinka eller en prinskorv. Kanske lite dopp i grytan skulle sitta fint? Nej nu fan får det vara nog. De allra flesta, bortsett från en och annan sjuk människa, accepterar inte vanvård eller djurplågeri. Men. Alla måste inse att det är vi som sitter på makten. Konsumentmakten. Alla som äter kött är indirekt skyldiga till detta ofantliga lidande men man kan som köttätare göra etiska val. Om man nu nödvändigtvis måste äta kött, se för sjutton till att köttet garanterat kommer från en anständig grisbonde. Och kan man inte få några garantier, avstå då för guds skull! Låt dina egoistiska behov stå åt sidan och tag ditt ansvar som medkännande konsument. Själv köper jag min sojaskinka på Goodstore som är helt fri från djurlidande. Och jag mår djävligt bra i både kropp och själ. Det är faktiskt bara vi konsumenter som kan få stopp på detta helvete.

Kryssningsmissiler med dårar bakom ratten

Och nu till något så ointressant som bilkörning och vett och etikett i trafiken. Eller snarare vanvett. Jag tjänar upp till 1,5 tim enkel resa för att ta mig till jobbet med bil och det innebär att jag två gånger per dag, fem dagar i veckan, kör 222:an. En vägsträcka som sällan innebär några problem utan det flyter på rätt bra. Men jag har noterat genom åren att vissa förare tycks vara helt galna bakom ratten. Man kör som kryssningsmissiler och tvekar inte att köra upp i röven på andra trafikanter som förväntas kasta sig åt sidan. Vissa t o m blinkar med hellyset för att tränga sig förbi och då ligger de bara någon meter bakom framförliggande bil. Jag har till och med bevittnat hur en påkörd katt med bruten rygg blev överkörd en gång till av en kille i BMW. Jag var redan fruktansvärt upprörd där jag stod vid vägkanten och försökte ta mig ut till katten som låg mitt på vägbanan men blev fullkomligt chockad när jag insåg vad som var på väg att inträffa. Katten kröp ihop och hamnade mellan däcken och klarade sig men tror ni bilföraren stannade? Dessa kompletta idioter till förare sitter väldigt ofta i en kombi med 160 hästkrafter av modell Audi, BMW eller Volvo. Förare i bilar av märket Audi tycks ha mest problem och jag undrar vad som skapar dessa totalt vansinniga bilförare? Är det en superstark bil som förstärker redan vrickade personligheter eller är det personer som redan är skruvade som köper biffiga bilar? Dessutom tycks alla dessa fräna "familje"bilar sakna blinkers. Det går inte en dag på 222:an utan att jag tänker "nä nu går det åt helvete". Myndigheter och regering talar bekymrat om döden på våra vägar och om noll tolerans men förbjud då tillverkning av monsterbilar som lätt kommer upp i hastigheter på 200 km/tim. Personbilar borde begränsas tekniskt till 120 knyck och utryckningsfordon undantas givetvis.

It runs in the family

Sommaren 1979 fick jag uppleva något som berörde mig djupt i själen.
Min farbror som jag, i en slags storfamilj, växte upp med var en hängiven fiskare. Varje morgon från det att isen släppt på Orsasjön tog han sig ut i sin gamla eka. Detta skedde alltid tidigt på morgonen när större delen av Vattnäs innevånare fortfarande låg djupt försjunkna i törnrosasömn.
Denna speciella morgon lyste solen redan från en klarblå himmel och daggen blänkte som fallna stjärnor. Vattnet på sjön låg spegelblank och reflekterade varje liten mikroskopisk rörelse på himlen.
Fiskelyckan hade varit stor och redan på håll kunde han se hur det gnistrade av liv i näten från de fångade fiskarna.
Där fanns sik och abborre, gädda och en och annan öring. När han halade upp första nätet slogs han av skönheten hos dessa livfulla varelser.
Han berättade; ”När jag stod där i båten och tittade ut över allt det vackra. Byn, träden, fåglarna och fiskarna så tänkte jag, inte har jag väl rätt att beröva dessa fiskar deras liv. Vet du Catarina, jag tog försiktigt loss varenda en och släppte dem tillbaka i vattnet. Det var en ren fröjd att se dem försvinna ner i djupet igen.”
Efter den händelsen slutade min farbror att fiska och nöjde sig med ett och annat paket djupfryst fisk på Epa istället.
Åke finns inte längre i livet. Men han är en av de personer som påverkat mig mest och vore det inte för honom så skulle jag varken tala blåmes- eller skatspråk.

Katträddning på Ingarö

Vilket drama! I torsdags e m kom jag körandes på landsvägen ut till Eknäs. Framför mig hade jag en bil och plötsligt bromsar den och girar ut i vägen. Jag anar genast att det är ett djur det handlar om och mycket riktigt, en kattunge. Jag kör förbi långsamt och ser att något inte stämmer och stannar bilen på en skogsväg en bit fram. Det var, tack och lov, fortfarande skymt ute och jag uppmärksammar genom armviftningar bilister på vägen att de skulle sakta ned. När jag var bara en meter från henne så förstår jag att hon är skadad. Hon är i chock och fräser av rädsla och hon gör ett försök att fly till andra sidan. Hon tar sig över men kan inte röra bakbenen utan skuttar vingligt och jag ser att hon har fruktansvärt ont. Jag har, tack och lov igen, en transportbur i bilen och jag fångar in henne under rätt stor dramatik. Något skakig men väl hemma fem minuter senare bär jag upp buren till gäststugan och ger henne lite mat vilket hon kastar sig över. Och bara en kvart senare hade jag en plan. Jag fick nämligen tag på Hanna på Akutgruppen och jag satte mig bakom ratten och styrde in mot Stockholm igen för ett besök hos Akutgruppens veterinär. Hon kunde bara konstatera att katten behövde röntgas och jag åkte vidare till Järva Krog där Hanna bor. Två timmar senare och röntgad på Albano konstateras att katten hade tre frakturer och även en bäckenskada. Och hon var inte en kattunge utan en utmärglad och uttorkad vuxen katt på 1,8 kilo! Dessutom hade hon gått med sina skador några dagar! Herregud vilket lidande, men det skulle gå att operera frakturerna till en kostnad av 35.000 kr! Katten, nu döpt till Tapper, sattes på dropp och smärtstillande och blev kvar på sjukhuset över natten. Fredag morgon talade Hanna med Väsby Veterinärpraktik och man kan lugnt säga att de har hjärtat på rätt plats. De gav ett mycket generöst paketpris och operationen av Tapper landade på 10.000 kr! Vi behövde samla medel till denna lilla bedårande katt och min kollega skänkte ett stort bidrag ur ett arv han förvaltar efter Ilse Panofsky som älskade katter. Operationen gick över förväntan och nu återstår en lång konvalecens hemma hos Hanna och Tapper, hon ägnar sina dagar med att äta. Hon är matfixerad efter lång tid av svält och hon får små portioner flera gånger varje dag. Följ Tappers resa mot tillfrisknande här: http://www.akutgruppen.com/ och skänk gärna en slant till denna otroliga förening som verkligen gör skillnad på liv och död för hemlösa och förvildade katter.

Jakttider

Hemma på min tomt matas rådjuren under vinterhalvåret. Två av getterna, d v s rådjursdamer, är så pass tama att de kommer fram och nosar MEN deras beteenden begränsar sig, tack och lov, till att omfatta mig och min sambo. Övriga homo sapiens betraktar de med misstänksamhet och det med rätta. Vi matar hela vintern och jag påbörjade denna säsong förra helgen. Våra fyrbenta vänner lämnar knappt tomten och det känns väldigt förtröstansfullt nu när det ränner omkring kamoflageklädda fjantar i skogen med laddade vapen. Även om jakten inte alls känns lika påträngande nu som tidigare, när jag bodde näst intill granne med ett gods med fågeluppfödning och jakt i stort sett varenda helg under hösten, så ligger ändå jakthatet latent och puttrar. Och ser jag en bil, i synnerhet cityjeepar, som står parkerad lite suspekt ute i skogen så blir jag genast misstänksam och börjar spana efter gröna män (eller damer) med en fjäder i hatten. Känslan av obehag håller i sig fram till 31 jan när rådjursjakten är över. Men tro inte för allt i världen att jag upphör att mata mina vilda vänner vid detta magiska datum. Vi kör på tills det att koltrasthannen tar ton högt upp i en trädtopp och sjunger sin lov över den annalkande sommaren. Först då när det börjar knoppas och naturen vaknar ur sin vintriga sömn upphör utfodringen. Men getterna dröjer sig alltid kvar och under flera år nu så har vi förärats att uppleva nyfödda kid. Det är kärlek.