Ulliga och gulliga djur

Det finns tydligen djurrättare som tror att vi som ägnar oss åt praktiskt djurskydd eller praktisk djurrätt sitter och gossar med ulliga och gulliga djur. Det är också intressant att upptäcka att retoriken bland de djurrättsförespråkare som tydligt visar förakt för djurskydd är i princip detsamma som det språkbruk man normalt möter hos våra gemensamma och verkliga motståndare. Häcklandet och tonen är detsamma om än i en snyggare intellektuell förpackning. Att hävda att vi gullar med djur är en skymf, för köttsår stora och djupa som golfbollar och benpipor som sticker upp ur frakturer är allt annat än gulligt. Inte heller är spyflugelarver som krälar i en igelkotts alla kroppsöppningar eller en utmärglad och uttorkad dumpad katt en fröjd för ögat. Tror verkligen den djurskyddsligt föraktande djurrättaren att en knölsvan täckt av råolja är gulligt?
När jag genom åren tagit del av djurrättsrörelsens allt mer intoleranta synsätt och elitism så är det en skrämmande utveckling som knappast välkomnar, utan stöter bort dem vi vill nå. Tack och lov så delar inte alla inom djurrättsrörelsen denna sekteristiska ideologi men jag skulle gärna vilja slå ett slag för höjda röster och tydliga ställningstaganden som väcker engagemang hos allmänheten och lust att förändra. Vad vi behöver är en djurrätts- och djurskyddslig folkrörelse där alla känner sig välkomna även om man inte platsar i en vegansk kakform.

Djurrätt & djurskydd, två sidor av samma mynt eller en paradox?

I det senaste numret av tidningen Djurens Rätt ondgör sig Per-Anders Svärd, före detta förbundsordförande för Djurens Rätt, över djurskyddsliga handlingar. Han menar bland annat att slaveriet inte avskaffades genom ”slavskydd”.
Liknelsen ter sig patetisk då det politiska arbetet för avskaffandet av slaveriet självklart löpte parallellt med privata och högst individriktade hjälpinsatser från den vita medelklassen för slavar på flykt undan lynchning.
Överallt på denna gudsförgätna planet pågår utnyttjande, förföljelse och tortyr av såväl människor som andra djur och skulle vi överlåta besluten och arbetet för en, ursäkta klyschan, bättre värld åt ideologer och politiker utan världsförankring så skulle sannolikt bomullsfälten fortfarande vara fyllda av slavar. Menar Svärd och hans gelikar att människorättsorganisationer ska upphöra med hjälpinsatser för svältande i tredjevärlden? Kommer människoförtrycket och orättvisor att upphöra om man avskaffar biståndet? Ska vi lägga ned alla barnhem, flyktingläger, härbergen för hemlösa o s v därför att dessa insatser och handlingar legitimerar ett fortsatt förtryck? För enligt Svärds resonemang kommer orättvisor, krig och annan olycka att bestå så länge det finns organisationer och privatpersoner som hjälper de utsatta individerna.
För mig är djurrätt och djurskydd två sidor av samma mynt. Vi måste arbeta med långsiktiga politiska mål samtidigt som vi hjälper dumpade och skadade djur, här och nu. För att väcka medkänsla och empati hos våra medmänniskor så måste dessa först se djurindividen. Bara det i sig är ett mirakel och först då kan det, i bästa fall, väckas en insikt som kan generera i andra ställningstaganden och handlingar. Och om det då innebär att vår medmänniska bojkottar burägg och väljer ekologiska ägg eller om hon blir vegan kvittar för ett steg har tagits. Mot en bättre värld.

Att följa sitt hjärta del 2

Den nära nog 200 år gamla organisationen RSPCA är en av världens största organisationer och har tre djursjukhus för vilda djur och mängder av djursjukhus och djurhem för övergivna sällskapsdjur. RSPCA arbetar på bred front politiskt för att långsiktigt förbättra och skärpa djurskyddslagstiftningen och praktiskt genom att omhänderta sällskapsdjur, lantbruksdjur och vilda djur som farit illa. Denna kombination av två arbetssatt anser jag vara den optimala vägen att gå för att uppnå långsiktiga och permanenta positiva mål för djuren.
För att gå tillbaka en smula i historien fortsatte mina kontakter med RSPCA genom åren och efter 1996 och den fruktansvärda oljekatastrofen i Wales besökte jag West Hatch Wildlife Hospital många gånger. De sista två åren hade även chefsveterinär David Couper på sjukhuset varit ett stöd då jag behövt rådgöra om sjukdomar och skador. Och tack gode gud för Internet. Jag vet inte hur många bilder jag skickat över på skador och andra märkliga ting som kan drabba de vilda djuren och bara några timmar senare har jag fått svar.
Och i januari i år såg jag en annons på deras hemsida där de sökte Sommer Wildlife Assistans och jag sökte. Min dröm att få arbeta under avlönade former med viltrehabilitering har varit omöjlig att förverkliga i Sverige och i mitten av mars efter en massa brevutväxlingar och intervjuer var det klart. Jag fick jobbet. Jag tjänade inte mycket men jag fick vara i en miljö där alla djur, oavsett art, behandlas med respekt. I England får man rehabilitera räv, grävling, hjortdjur och det var en fröjd att få uppleva räv- och grävlingsvalpar växa upp för att sedan under väl utvecklade metoder släppas åter till naturen. Det är förenat med mycket arbete men det går alldeles utmärkt att få räv- och grävlingsvalpar vilda igen. Detta gäller även för rådjurskiden.
Under den första perioden var det rätt lugnt. Vi hade inne oljeskadade svanar som tvättades och frisläpptes, duvor av olika slag, igelkottar, koltrastungar, rödhakeungar, andungar, rävvalpar, grävlingsvalpar, en vuxen grävling och en vuxen räv, en kattuggleunge, kaninungar och lite annat smått och gott.
Jag för min egen alldeles privata del införskaffade två vackra krukväxter som jag varje morgon hälsade god morgon och varje kväll önskade god natt. Jag saknade mina katter och kanin något alldeles förfärligt och under en mycket kylslagen vecka höll jag på att frysa ihjäl när temperaturen kröp ned under nollstrecket. Jag kunde se de feta rubrikerna "SWEDISH WOMEN FOUND DEAD IN HER BED, The body of a 44 year old women was found dead in her bed on Monday morning, frozen to death. Manager Ruperth Griffith at West Hatch Wildlife Hospital, RSPCA, comments the tragedy -Yes this is really a tragedy but I expected more from her. After all she was from Sweden and I thought they where all like Polar Bears."

Att följa sitt hjärta

1996 kom jag för första gången i kontakt med Royal Society for the Protection of Cruelty to Animals, RSPCA. Sea Empress hade gått på grund utanför Wales kust och en enorm kuststräcka var hotad av de 90 tusen ton råolja som läckte ut. Tiotusentals fåglar, samlade för att övervintra, riskerade att drabbas av den dödande oljan. Och hemma i Sverige satt jag och febrilt försökte nå någon inom RSPCA för att fråga om man behövde volontärer. Jag hade redan några år tidigare beslutat mig för att aldrig mer sjunka ned i bottenlös sorg med förtvivlad gråt utan istället försöka agera. Och bara efter en stund fick jag tag på en ansvarig RSPCA inspektör som önskade oss välkomna till Wales. Jag hade tidigare endast arbetat vid mindre utsläpp så detta var verkligen en utmaning. Ett svenskt flygbolag sponsrade resan och två dagar senare reste vi för att hamna i ett helvete på jorden. Flera mil in i landet kunde man känna lukten av oljan och en flera mil lång kuststräcka var täckt av den förödande oljan. Vi fick en snabb introduktion och ingick mycket snart i ett förstahjälpen team som leddes av inspektör Simon Dix, en erfaren och empatisk äldre gentleman som lade sina beskyddande vingar om såväl fåglarna som oss andra. Flera hundra volontärer kom från när och fjärran och det fanns plats för alla. Vissa transporterade fåglar, andra delade ut te, kaffe och smörgåsar medan andra ingick i fångstgrupper på stränderna. Allt fungerade perfekt och det rådde en varm men militärisk disciplin. Jag blev djupt imponerad och året därpå reste jag till West Hatch Wildlife Hospital i Somerset for att praktisera under några veckor. Sjukhuset är specialiserat på oljeskadade fåglar och jag ville fördjupa mig ytterligare for att bättre kunna hjälpa fåglar hemma i Sverige. Under de veckorna förälskade jag mig i England och under åren som följde reste jag tillbaka gång på gång till England för att ägna mig åt min favorithobby, vandring och tog då ofta vägen förbi centret bara för att säga hej till de underbara britterna på viltsjukhuset.
Under tolv år som gått sedan mitt första möte med RSPCA så har jag närt en dröm och det är att få arbeta i England för RSPCA, åtminstone för en tid. Jag har haft och har fortfarande en romantiserad bild av att leva i England och då i synnerhet i de syd-västra delarna av landet med en natur som är storslaget vacker. Och nu tolv år senare fick jag möjlighet att leva en av mina drömmar. Den 1 april började jag mitt arbete som viltrehabiliterare på West Hatch Wildlife Hospital. När jag fick min arbetsuniform och när jag tittade ned på bröstet och såg RSPCA-logotypen så var det nästan som en dröm.

Att våga vara barnslig

Det finns gränser för hur en vuxen människa får bete sig. Det finns uttalade och outtalade regler, normer och konventioner för vad som passar sig. Barn, ja de förväntas på sin höjd att inte tända eld på julgranen eller använda mamma Scans köttbullar som ammunition i skolmatsalen. Barn kan och får bete sig lite hur som helst. Tokiga upptåg, äppelpallning, busringning, kojbyggen, pruttkuddar och stinkbomber inkastade i lärarrummet. Dessa få exempel på barnasinnets experimentlusta hör väl till det förgångna och min egen barndom. Dagens barn har säkert liknande hyss för sig men alla har vi präglats av en alldeles speciell era, typisk för den tid man befunnit sig i.
Det händer något mycket märkligt i takt med att vi växer upp och går in i rollen som vuxna. Vi förlorar en del av synen. Den visuellt andliga del som gör att vi ser det lilla i tillvaron. Om denna barndomens gåva går förlorad så har vi gått i vuxenfällan och ser inte längre mindre och större mirakel som ingår i vår vardag.
Jag tror att jag lyckades återuppväcka det slumrande barnet i mig genom att börja arbeta praktiskt med vilda djur. Under en flera år lång period träffade jag kråkor, skator, blåmesar, trastar, ekorrar och andra sjuklingar som behövde vård. Mitt umgänge under den tiden inskränkte sig mestadels till dessa fantastiska djur och någonting hände under de åren med mitt allra innersta. Mitt annars så begränsade mänskliga synfält öppnade sig och in flög inte bara fåglar utan även insekter.
Jag tror det började med en spindel som av misstag följde med mig till pendeltåget och som satt likt en brosch på min jacka. När jag satte mig så var det rätt folktomt på tåget men i takt med att vi närmade oss Stockholm så fylldes vagnen. Jag satt där helt fokuserad på min uppgift och ägnade inte mina medresenärer en tanke. På håll kan det inte ha sett riktigt klokt ut för att behålla spindeln på händerna så var jag tvungen att utöva Geishaliknande rörelser.
Efter några stationer satte jag upp spindeln på hatthyllan. Men den föll strax ned igen och nu var jag tvungen att kravla på golvet för att fånga upp spindeln. Jag bad om ursäkt och lade nästan huvudet i knät på en kvinna som frågade vad jag höll på med.
Jag berättade om spindelräddningsinsatsen vilken hon bara kommenterade med –men de är ju så läskiga. Ja kanske det, men de bits inte, svarade jag. Jag tror inte hon blev övertygad.
Spindeln och jag kom helskinnade fram till Stockholms Central och jag satte den i ett stort blomarrangemang utanför Centralen.
Jag tror att det var då jag gick över en slags gräns för sedan dess har jag räddat åtskilliga insekter från att dö. En annan gång hörde jag upprörda röster längsta bak på buss 165. Jag sneglade över axeln och såg några personer som satt och duckade och gungade än hit och än dit. Det var en humla som flugit på bussen. I väskan fanns numera en filmrulleburk som jag använde till insekter i nöd.
Jag gick bak i bussen, ursäktade mig och lutade mig över en kille för att fånga in humlan. Jag fångade den raskt och tryckte sedan på en stoppknapp. Bussen stannade och den enda som klev av vid hållplatsen var humlan som glatt susade iväg. Taaaaack! Hördes det från bussens bakdel.
Jag kommer att tänka på en annan humla som förirrat sig in i en chick butique på Södermalm.
Jag och en relativt ny väninna promenerade på Götgatan för att hitta ett café när jag plötsligt såg en gigantisk humla som studsade mot ett skyltfönster. Nu var inte min nya väninna helt obekant med mina passioner utan hon följde snällt med in i butiken. Jag frågade en expedit om det var i sin ordning om jag intog skyltfönstret en stund. Hon såg alldeles häpen ut och jag lade till att jag tar förstås av mig på fötterna och går det för sig att låna ett glas och ett pappersark. Det tog några svettiga minuter och utanför skyltfönstret hade några människor stannat upp för att beskåda och inne i butiken stannade aktiviteten upp. Skyltfönstret var stort men jag lyckades till slut fånga in humlan. Jag ställde mig i dörröppningen och gläntade på pappret och iväg flög hon, ut över Södermalm. Jag lämnade tillbaka de lånade attiraljerna och sade glatt tack.
Min väninna berättade att hon valde att studera butiksbesökarna framför att följa min humlejakt. Hon berättade att de alla stod och log. Inte överseende med en tokig kvinna som jagar runt i ett skyltfönster utan med värme.
Detta är något jag upplevt många gånger genom åren att medmänniskor faktiskt uppskattar oväntade och goda, om än ibland lite tokiga, handlingar. Jag minns så tydligt en invandrarkvinnas varma och leende ögon när hon såg in i mina där jag stod på pendeltåget med en helikopterstor dagslända i mina kupade händer. Sådant glömmer man aldrig. Och aldrig heller känslan av frihet när en dagslända lättar från ens handflata och susar iväg över perrongen och rälsen och mot de sista timmarna av sitt korta liv.