Att åldras och att dö

Året jag fyllde 40 drabbades jag av en hormonell attack och kände för första gången i mitt liv längtan efter barn. Denna främmande och omtumlande känsla satte jag i samband med att min mamma var 40 när hon fick mig. Och hela det året fick jag explosiva ägglossningar och min kropp skrek "BEBIIIIIS". Jag nöjde mig dock med uppfödning av moderlösa djurungar och mina hormoner lugnade ned sig så småningom. I år fyller jag 47 och uppnår samma ålder som min mamma det år hon förlorade ett barn. Min bror Sören. Hans liv rycktes bort i en obegriplig trafikolycka i Rättvik bara 18 år gammal. Jag var sju år och upplevde min mamma som gammal redan innan den förfärliga olyckan och med dödsfallet åldrades mamma på ett näst intill spökligt sätt. Och nu, snart 47 år gammal, inser jag att hon måste ha kännt sig ung, precis som jag. Att hon vissa dagar kände sig som 15 och andra kanske 100 år gammal, eller tusen. Precis som jag. Dagen för min brors död kom att påverka min familj för alltid. 1970 fanns ingen direkt hjälp att få, inget stöd och att vända sig till psykiatrin var som att erkänna att man var galen och redo för Säters mentalsjukhus. Min familj hanterade sorgen på olika sätt och jag har förlorat mamma, pappa och min farbror väldigt tidigt i livet. Utan några själsliga redskap frös de inne sin sorg och dog. Men på olika sätt lever de vidare genom mina gärningar och i mitt hjärta.

Anonyma brev

Under de senaste två åren har jag fått anonyma brev. Vissa av hatkaraktär, andra "bara" illsinniga i allmänhet. Det senaste brevet fick jag i fredags och jag tänkte för mig själv att jag bara ska låta det rinna av mig. Men det är svårt och det är själsligt tungt. Jag vet att tjänstemän på Naturvårdsverket får hat- och hotbrev. Jag vet också att politiker får det men jag är varken politiker eller tjänsteman som beviljar vargslakt eller håller t ex grisbönder om ryggen. Om jag hade varit en sådan person så vore dessa brev mer begripliga. Och breven kommer dessutom från personer som säger sig vara djurvänner. Vore breven författade med konstruktiv kritik och dessutom undertecknade med avsändare och adress så kunde jag åtminstone svara. Som om det inte vore nog att arbeta för de vilda djuren i ett land som är rena rama medeltiden när det gäller vilda djur generellt och djurskydd i allmänhet. Det är mer än tillräckligt.

Räddningsaktion Södra Länken

I morse på väg till jobbet och på väg ut ur Södra länken såg jag i ögonvrån en and! En bit in i tunneln! Efter ca 100 meter stannade jag bilen och satte på varningsblinkers och gick tillbaka mot tunnelmynningen på en vall alldeles intill vägen. Hjärtat klappade i 180 och adrenalinet pumpade för även om jag var inställd på att rädda anden så visste jag att jag kunde bli påkörd. När vallen tog slut kunde jag konstatera att anden var vid liv och jag tog ett par tvekande steg på väggrenen innan jag beslutsamt gick mot tunnelns öppning. Jag såg bilister stirra på mig som om jag vore galen och när jag var bara ngn meter från anden så reste den sig upp och gick ut i vägbanan. Jösses tänkte jag nu kommer den att bli påkörd och dödad på grund av mig. En bil kom i full fart och jag vevade med armen och bilisten bytte körbana. Anden gick tillbaka mot vägkanten och sedan gick den rakt ut igen! Precis då när jag tänkte att nu är det kört för två fordon kom i varsin körbana så hände något mirakulöst. Lastbilen och personbilen stannade och blockerade vägen och jag kunde röra mig fritt på vägen utan att riskera livet vare sig för mig eller anden. Jag motade den ut ur tunneln och klappade med mina händer och så flög den iväg hur fint som helst. Den hade nog sökt sig dit för lite värme skulle jag tro. Med hjärtat fortfarande i halsgropen gick jag åt sidan och tackade bilisterna som så vänligt stannat för mig och anden i denna farliga situation. De vinkade glatt tillbaka och jag kunde återvända till bilen och fortsätta min resa till arbetet.