tisdag 2 september 2008

Att våga vara barnslig

Det finns gränser för hur en vuxen människa får bete sig. Det finns uttalade och outtalade regler, normer och konventioner för vad som passar sig. Barn, ja de förväntas på sin höjd att inte tända eld på julgranen eller använda mamma Scans köttbullar som ammunition i skolmatsalen. Barn kan och får bete sig lite hur som helst. Tokiga upptåg, äppelpallning, busringning, kojbyggen, pruttkuddar och stinkbomber inkastade i lärarrummet. Dessa få exempel på barnasinnets experimentlusta hör väl till det förgångna och min egen barndom. Dagens barn har säkert liknande hyss för sig men alla har vi präglats av en alldeles speciell era, typisk för den tid man befunnit sig i.
Det händer något mycket märkligt i takt med att vi växer upp och går in i rollen som vuxna. Vi förlorar en del av synen. Den visuellt andliga del som gör att vi ser det lilla i tillvaron. Om denna barndomens gåva går förlorad så har vi gått i vuxenfällan och ser inte längre mindre och större mirakel som ingår i vår vardag.
Jag tror att jag lyckades återuppväcka det slumrande barnet i mig genom att börja arbeta praktiskt med vilda djur. Under en flera år lång period träffade jag kråkor, skator, blåmesar, trastar, ekorrar och andra sjuklingar som behövde vård. Mitt umgänge under den tiden inskränkte sig mestadels till dessa fantastiska djur och någonting hände under de åren med mitt allra innersta. Mitt annars så begränsade mänskliga synfält öppnade sig och in flög inte bara fåglar utan även insekter.
Jag tror det började med en spindel som av misstag följde med mig till pendeltåget och som satt likt en brosch på min jacka. När jag satte mig så var det rätt folktomt på tåget men i takt med att vi närmade oss Stockholm så fylldes vagnen. Jag satt där helt fokuserad på min uppgift och ägnade inte mina medresenärer en tanke. På håll kan det inte ha sett riktigt klokt ut för att behålla spindeln på händerna så var jag tvungen att utöva Geishaliknande rörelser.
Efter några stationer satte jag upp spindeln på hatthyllan. Men den föll strax ned igen och nu var jag tvungen att kravla på golvet för att fånga upp spindeln. Jag bad om ursäkt och lade nästan huvudet i knät på en kvinna som frågade vad jag höll på med.
Jag berättade om spindelräddningsinsatsen vilken hon bara kommenterade med –men de är ju så läskiga. Ja kanske det, men de bits inte, svarade jag. Jag tror inte hon blev övertygad.
Spindeln och jag kom helskinnade fram till Stockholms Central och jag satte den i ett stort blomarrangemang utanför Centralen.
Jag tror att det var då jag gick över en slags gräns för sedan dess har jag räddat åtskilliga insekter från att dö. En annan gång hörde jag upprörda röster längsta bak på buss 165. Jag sneglade över axeln och såg några personer som satt och duckade och gungade än hit och än dit. Det var en humla som flugit på bussen. I väskan fanns numera en filmrulleburk som jag använde till insekter i nöd.
Jag gick bak i bussen, ursäktade mig och lutade mig över en kille för att fånga in humlan. Jag fångade den raskt och tryckte sedan på en stoppknapp. Bussen stannade och den enda som klev av vid hållplatsen var humlan som glatt susade iväg. Taaaaack! Hördes det från bussens bakdel.
Jag kommer att tänka på en annan humla som förirrat sig in i en chick butique på Södermalm.
Jag och en relativt ny väninna promenerade på Götgatan för att hitta ett café när jag plötsligt såg en gigantisk humla som studsade mot ett skyltfönster. Nu var inte min nya väninna helt obekant med mina passioner utan hon följde snällt med in i butiken. Jag frågade en expedit om det var i sin ordning om jag intog skyltfönstret en stund. Hon såg alldeles häpen ut och jag lade till att jag tar förstås av mig på fötterna och går det för sig att låna ett glas och ett pappersark. Det tog några svettiga minuter och utanför skyltfönstret hade några människor stannat upp för att beskåda och inne i butiken stannade aktiviteten upp. Skyltfönstret var stort men jag lyckades till slut fånga in humlan. Jag ställde mig i dörröppningen och gläntade på pappret och iväg flög hon, ut över Södermalm. Jag lämnade tillbaka de lånade attiraljerna och sade glatt tack.
Min väninna berättade att hon valde att studera butiksbesökarna framför att följa min humlejakt. Hon berättade att de alla stod och log. Inte överseende med en tokig kvinna som jagar runt i ett skyltfönster utan med värme.
Detta är något jag upplevt många gånger genom åren att medmänniskor faktiskt uppskattar oväntade och goda, om än ibland lite tokiga, handlingar. Jag minns så tydligt en invandrarkvinnas varma och leende ögon när hon såg in i mina där jag stod på pendeltåget med en helikopterstor dagslända i mina kupade händer. Sådant glömmer man aldrig. Och aldrig heller känslan av frihet när en dagslända lättar från ens handflata och susar iväg över perrongen och rälsen och mot de sista timmarna av sitt korta liv.

1 kommentar:

Jennie B sa...

Jättebra skrivet och jätteroligt att läsa! :) Vi ses snart på jobbet! Kram Jennie B.

www.Musikalkalendern.tk