Att åldras och att dö

Året jag fyllde 40 drabbades jag av en hormonell attack och kände för första gången i mitt liv längtan efter barn. Denna främmande och omtumlande känsla satte jag i samband med att min mamma var 40 när hon fick mig. Och hela det året fick jag explosiva ägglossningar och min kropp skrek "BEBIIIIIS". Jag nöjde mig dock med uppfödning av moderlösa djurungar och mina hormoner lugnade ned sig så småningom. I år fyller jag 47 och uppnår samma ålder som min mamma det år hon förlorade ett barn. Min bror Sören. Hans liv rycktes bort i en obegriplig trafikolycka i Rättvik bara 18 år gammal. Jag var sju år och upplevde min mamma som gammal redan innan den förfärliga olyckan och med dödsfallet åldrades mamma på ett näst intill spökligt sätt. Och nu, snart 47 år gammal, inser jag att hon måste ha kännt sig ung, precis som jag. Att hon vissa dagar kände sig som 15 och andra kanske 100 år gammal, eller tusen. Precis som jag. Dagen för min brors död kom att påverka min familj för alltid. 1970 fanns ingen direkt hjälp att få, inget stöd och att vända sig till psykiatrin var som att erkänna att man var galen och redo för Säters mentalsjukhus. Min familj hanterade sorgen på olika sätt och jag har förlorat mamma, pappa och min farbror väldigt tidigt i livet. Utan några själsliga redskap frös de inne sin sorg och dog. Men på olika sätt lever de vidare genom mina gärningar och i mitt hjärta.