Jag träffade Anna och Bosse i augusti 2003, bara några veckor innan Anna brutalt mördades på NK i Stockholm. Anna, Bosse och barnen kom på besök för att se vår anläggning för skadade vilda djur i Sörmland och för att titta på två moderlösa igelkottar som Anna skulle adoptera när de var redo för adoption och utslussning. Några dagar senare ringde Anna mig och skrattade när hon berättade att hon totalt förträngt Eurovalet och vi diskuterade hur kotteadoptionen ändå skulle kunna genomföras. En gemensam vän ville åta sig att mata de små liven morgon och kväll de dagar Anna och hennes familj inte var på deras lantställe i Katrineholm. Det skulle fixa sig, det var vi bägge övertygade om. Vi diskuterade också den planerade invigningen av anläggningen och att den sannolikt kunde bli av i slutet av oktober. Anna skulle höra av sig med ett bestämt datum lite längre fram.
Åtta månader senare invigde Bosse viltrehabiliteringen. Det borde ha varit Anna, sade Bosse, när han klippte bandet. Nu har Bosse förenats med sin Anna, det är jag säker på och det skänker på sitt vis en tröst. Mina tankar av kärlek går idag och för alltid till Annas och Bosses två söner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar