It runs in the family

Sommaren 1979 fick jag uppleva något som berörde mig djupt i själen.
Min farbror som jag, i en slags storfamilj, växte upp med var en hängiven fiskare. Varje morgon från det att isen släppt på Orsasjön tog han sig ut i sin gamla eka. Detta skedde alltid tidigt på morgonen när större delen av Vattnäs innevånare fortfarande låg djupt försjunkna i törnrosasömn.
Denna speciella morgon lyste solen redan från en klarblå himmel och daggen blänkte som fallna stjärnor. Vattnet på sjön låg spegelblank och reflekterade varje liten mikroskopisk rörelse på himlen.
Fiskelyckan hade varit stor och redan på håll kunde han se hur det gnistrade av liv i näten från de fångade fiskarna.
Där fanns sik och abborre, gädda och en och annan öring. När han halade upp första nätet slogs han av skönheten hos dessa livfulla varelser.
Han berättade; ”När jag stod där i båten och tittade ut över allt det vackra. Byn, träden, fåglarna och fiskarna så tänkte jag, inte har jag väl rätt att beröva dessa fiskar deras liv. Vet du Catarina, jag tog försiktigt loss varenda en och släppte dem tillbaka i vattnet. Det var en ren fröjd att se dem försvinna ner i djupet igen.”
Efter den händelsen slutade min farbror att fiska och nöjde sig med ett och annat paket djupfryst fisk på Epa istället.
Åke finns inte längre i livet. Men han är en av de personer som påverkat mig mest och vore det inte för honom så skulle jag varken tala blåmes- eller skatspråk.

Katträddning på Ingarö

Vilket drama! I torsdags e m kom jag körandes på landsvägen ut till Eknäs. Framför mig hade jag en bil och plötsligt bromsar den och girar ut i vägen. Jag anar genast att det är ett djur det handlar om och mycket riktigt, en kattunge. Jag kör förbi långsamt och ser att något inte stämmer och stannar bilen på en skogsväg en bit fram. Det var, tack och lov, fortfarande skymt ute och jag uppmärksammar genom armviftningar bilister på vägen att de skulle sakta ned. När jag var bara en meter från henne så förstår jag att hon är skadad. Hon är i chock och fräser av rädsla och hon gör ett försök att fly till andra sidan. Hon tar sig över men kan inte röra bakbenen utan skuttar vingligt och jag ser att hon har fruktansvärt ont. Jag har, tack och lov igen, en transportbur i bilen och jag fångar in henne under rätt stor dramatik. Något skakig men väl hemma fem minuter senare bär jag upp buren till gäststugan och ger henne lite mat vilket hon kastar sig över. Och bara en kvart senare hade jag en plan. Jag fick nämligen tag på Hanna på Akutgruppen och jag satte mig bakom ratten och styrde in mot Stockholm igen för ett besök hos Akutgruppens veterinär. Hon kunde bara konstatera att katten behövde röntgas och jag åkte vidare till Järva Krog där Hanna bor. Två timmar senare och röntgad på Albano konstateras att katten hade tre frakturer och även en bäckenskada. Och hon var inte en kattunge utan en utmärglad och uttorkad vuxen katt på 1,8 kilo! Dessutom hade hon gått med sina skador några dagar! Herregud vilket lidande, men det skulle gå att operera frakturerna till en kostnad av 35.000 kr! Katten, nu döpt till Tapper, sattes på dropp och smärtstillande och blev kvar på sjukhuset över natten. Fredag morgon talade Hanna med Väsby Veterinärpraktik och man kan lugnt säga att de har hjärtat på rätt plats. De gav ett mycket generöst paketpris och operationen av Tapper landade på 10.000 kr! Vi behövde samla medel till denna lilla bedårande katt och min kollega skänkte ett stort bidrag ur ett arv han förvaltar efter Ilse Panofsky som älskade katter. Operationen gick över förväntan och nu återstår en lång konvalecens hemma hos Hanna och Tapper, hon ägnar sina dagar med att äta. Hon är matfixerad efter lång tid av svält och hon får små portioner flera gånger varje dag. Följ Tappers resa mot tillfrisknande här: http://www.akutgruppen.com/ och skänk gärna en slant till denna otroliga förening som verkligen gör skillnad på liv och död för hemlösa och förvildade katter.

Jakttider

Hemma på min tomt matas rådjuren under vinterhalvåret. Två av getterna, d v s rådjursdamer, är så pass tama att de kommer fram och nosar MEN deras beteenden begränsar sig, tack och lov, till att omfatta mig och min sambo. Övriga homo sapiens betraktar de med misstänksamhet och det med rätta. Vi matar hela vintern och jag påbörjade denna säsong förra helgen. Våra fyrbenta vänner lämnar knappt tomten och det känns väldigt förtröstansfullt nu när det ränner omkring kamoflageklädda fjantar i skogen med laddade vapen. Även om jakten inte alls känns lika påträngande nu som tidigare, när jag bodde näst intill granne med ett gods med fågeluppfödning och jakt i stort sett varenda helg under hösten, så ligger ändå jakthatet latent och puttrar. Och ser jag en bil, i synnerhet cityjeepar, som står parkerad lite suspekt ute i skogen så blir jag genast misstänksam och börjar spana efter gröna män (eller damer) med en fjäder i hatten. Känslan av obehag håller i sig fram till 31 jan när rådjursjakten är över. Men tro inte för allt i världen att jag upphör att mata mina vilda vänner vid detta magiska datum. Vi kör på tills det att koltrasthannen tar ton högt upp i en trädtopp och sjunger sin lov över den annalkande sommaren. Först då när det börjar knoppas och naturen vaknar ur sin vintriga sömn upphör utfodringen. Men getterna dröjer sig alltid kvar och under flera år nu så har vi förärats att uppleva nyfödda kid. Det är kärlek.

Det kan ha varit fel på vapnet"

http://www.gt.se/nyheter/1.1684172/det-kan-ha-varit-fel-pa-vapnet

Snarare i huvudet vill jag påstå.

Djurplågaren i Lerum har erkänt

På flera diskussionsforum kan man läsa om den unge skådespelaren och hans fasansfulla brott. Det är outhärdlig läsning och på denna sajt; http://fbdetectives.blogspot.com/ finns långa utdrag författad av monstret själv. I USA har det i flera decennier varit känt att de allra flesta sadistiska seriemördare startat sin "karriär" i barndomen med att stympa, tortera och döda sällskapsdjur. Sedan är det ju också en fråga om vad som skapar dessa psykopater eller sociopater. Är det miljö eller arv eller kanske en blandning av bägge. Om man föds med en empatistörning kan då en kärleksfull uppväxt förhindra att det lilla barnet att utvecklas till en fullfjädrad psykopat? Eller kan en fullt normal baby skadas så av en dysfunktionell uppväxt att barnet utvecklar ett psykopatiskt beteende? Många människor har växt upp under mycket kaotiska förhållanden och lever alldeles fullkomligt normala liv. Alice Miller skrev i sin bok om Hitlers barndom att om Adolf haft ett syskon att identifiera sig med så skulle historien sett helt annorlunda ut. Hon talar om behovet av ett "vittne" i ett barns liv där uppväxten är allt annat att önska. Helt enkelt någon som ser och kan spegla en sårbar individ. Vad, vem och vilka omständigheter som skapade Lerummonstret vete gudarna. Men jag hoppas att de som kommer att döma honom inser allvaret i hans bestialiska brott och att han kommer att förvaras och behandlas länge. Maxstraffet för djurplågeri i Sverige är två år och i stunder som dessa så önskar jag vi hade ett rättssystem likt USA där en domare kan utmäta extremt långa straff. Även för djurplågare. I Florida blev en man dömd till 18 års fängelse för djurplågeri. Och jämför man hans fruktansvärda dåd mot en hundvalp så borde Lerumgrabben låsas in för gott.

Ska jag behöva emigrera

1993 satt vi ett glatt gäng entusiaster i en villa i Täby och smidde stora planer för skadade vilda djur och moderlösa djurungar. Det var elever från Enskede Djurvårdarlinje, FågelBosse från Skansen och jag. I vår enfald trodde vi att vi skulle kunna förverkliga en dröm att bygga upp ett center med avlönad personal för skadade vilda djur. Djur som skadats av olika skäl genom att deras väg korsat människans. Vi såg framför oss hur vi skulle kunna rädda oljeskadade sjöfåglar, trafikskadade igelkottar o s v och hur vi genom lobbying och opinionsbildning skulle kunna påverka politiker och myndighetspersoner. Vilda djur omfattas inte av djurskyddslagen och vi trodde, naiva som vi var, att kanske skulle vi få uppleva en dag när även de vilda djuren skulle få ett rättsligt skydd. Vi visste inte1993 när föreningen fick organisationsnumret för det som idag heter Nordens Viltrehabilitering vilket kompakt motstånd vi skulle möta från beslutsfattare i olika instanser.
Idag 16 år senare så undrar jag om vi fortsatt vår resa för de vilda djuren om vi hade vetat. Mellan åren 1996 och 2001 huserade föreningen i Vallentuna där vi på det lilla centret tog emot uppåt 1000 djur per år men alla som vet vad det innebär att arbeta ideellt vet också att det till slut går käpprakt åt skogen. Många brände ut sig och försvann. Några fortsatte och jag var en av dem. Jag har ofta genom åren fått höra att jag är ”en sådan otrolig optimist”, ”en visionär”, ”en eldsjäl”, kärt barn har många namn men för mig är det något så väldigt simpelt som ett kall. En livsuppgift. Men jag har nu kommit till en sorglig slutsats att det inte går att bygga upp något för de vilda djuren i Sverige. Visst kommer det att finnas ideella föreningar och privatpersoner som kommer att försöka hjälpa de utsatta och rätts- och skyddslösa vilda djuren men det är inte hållbart i längden. För folk bränner ut sig och en verksamhet som bygger endast på ideella krafter är dömd att dö. Kanske har jag fel men personligen orkar jag inte längre kämpa för att hitta finansiärer och sponsorer, lobba mot politiker och flörta med kommun och stat, och allt annat det innebär att organisera och bygga upp en verksamhet. Och för några veckor sedan avlivades den omhändertagna älgkalven Kalle i Ockelbo efter beslut av Natur”vårds”verket. Trots att den befann sig i den ultimata miljön på en älgpark! Naturvårdsverkets agerande säger allt om vad det innebär att arbeta med och för de vilda djuren!
Efter 16 år vill jag nu bara arbeta med att vårda de vilda djuren. Förra året arbetade jag sex månader för RSPCA i England och fick för första gången på alla dessa år uppleva vad det innebär att vara anställd och en del av ett engagerat och kunnigt vårdteam. När min arbetstid var över för dagen lämnade jag djursjukhuset, viss om att de vilda djuren var i goda händer. Känslan var sensationell att få uppleva en miljö där alla djuren hade tillgång till veterinär, röntgen, operation o s v.
Så länge som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och jordbruksdepartementet är Svenska Jägareförbundets marionetter så kommer det att vara kört. Och jag för min del, satsar nog på det djurvänliga England.

You are the key

I ännu en strid av ord möttes kärnkraftsmotståndare och förespråkare i en direktsänd debatt i morse på tv. Idisslande min rågbrödsmacka sippandes på det kokta kaffet tog jag mig igenom det vanliga tugget om för- och nackdelar med kärnkraften. Personligen har jag alltid varit en motståndare till kärnkraft då allting pekar på fler nackdelar än fördelar. Samtidigt har jag svårt att se några konkreta och fungerande miljövänliga och hållbara alternativ i vår kyliga del av världen. Åtminstone inte tillräckligt effektiva så som vi lever idag. Och det är antagligen det som är det grundläggande problemet. Fortsätter vi att leva som energislukande konsumtionsparasiter så går allt åt skogen ändå. Det är samma fenomen vi ser inom den medicinska forskningen där det produceras piller mot välfärdssjukdomar och tillstånd som t ex fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, ångest o s v! Och det talas minimalt om livsstilsförändringar. Som ju faktiskt är en förutsättning för hälsa, både för kropp och själ. Och det borde gå att ordinera samma "medicin" när det gäller allas vår framtid i en värld med alternativa energikällor som är hållbar och ofarlig i alla aspekter. Det handlar om oss och vår tärande livsstil och som Madonna sjunger "You are the key". Och det kommer att innebära en hel del uppoffringar. Men nog fan är det värt det när vi alla vet att det handlar om att rädda världen.