Djurplågaren i Lerum har erkänt

På flera diskussionsforum kan man läsa om den unge skådespelaren och hans fasansfulla brott. Det är outhärdlig läsning och på denna sajt; http://fbdetectives.blogspot.com/ finns långa utdrag författad av monstret själv. I USA har det i flera decennier varit känt att de allra flesta sadistiska seriemördare startat sin "karriär" i barndomen med att stympa, tortera och döda sällskapsdjur. Sedan är det ju också en fråga om vad som skapar dessa psykopater eller sociopater. Är det miljö eller arv eller kanske en blandning av bägge. Om man föds med en empatistörning kan då en kärleksfull uppväxt förhindra att det lilla barnet att utvecklas till en fullfjädrad psykopat? Eller kan en fullt normal baby skadas så av en dysfunktionell uppväxt att barnet utvecklar ett psykopatiskt beteende? Många människor har växt upp under mycket kaotiska förhållanden och lever alldeles fullkomligt normala liv. Alice Miller skrev i sin bok om Hitlers barndom att om Adolf haft ett syskon att identifiera sig med så skulle historien sett helt annorlunda ut. Hon talar om behovet av ett "vittne" i ett barns liv där uppväxten är allt annat att önska. Helt enkelt någon som ser och kan spegla en sårbar individ. Vad, vem och vilka omständigheter som skapade Lerummonstret vete gudarna. Men jag hoppas att de som kommer att döma honom inser allvaret i hans bestialiska brott och att han kommer att förvaras och behandlas länge. Maxstraffet för djurplågeri i Sverige är två år och i stunder som dessa så önskar jag vi hade ett rättssystem likt USA där en domare kan utmäta extremt långa straff. Även för djurplågare. I Florida blev en man dömd till 18 års fängelse för djurplågeri. Och jämför man hans fruktansvärda dåd mot en hundvalp så borde Lerumgrabben låsas in för gott.

Ska jag behöva emigrera

1993 satt vi ett glatt gäng entusiaster i en villa i Täby och smidde stora planer för skadade vilda djur och moderlösa djurungar. Det var elever från Enskede Djurvårdarlinje, FågelBosse från Skansen och jag. I vår enfald trodde vi att vi skulle kunna förverkliga en dröm att bygga upp ett center med avlönad personal för skadade vilda djur. Djur som skadats av olika skäl genom att deras väg korsat människans. Vi såg framför oss hur vi skulle kunna rädda oljeskadade sjöfåglar, trafikskadade igelkottar o s v och hur vi genom lobbying och opinionsbildning skulle kunna påverka politiker och myndighetspersoner. Vilda djur omfattas inte av djurskyddslagen och vi trodde, naiva som vi var, att kanske skulle vi få uppleva en dag när även de vilda djuren skulle få ett rättsligt skydd. Vi visste inte1993 när föreningen fick organisationsnumret för det som idag heter Nordens Viltrehabilitering vilket kompakt motstånd vi skulle möta från beslutsfattare i olika instanser.
Idag 16 år senare så undrar jag om vi fortsatt vår resa för de vilda djuren om vi hade vetat. Mellan åren 1996 och 2001 huserade föreningen i Vallentuna där vi på det lilla centret tog emot uppåt 1000 djur per år men alla som vet vad det innebär att arbeta ideellt vet också att det till slut går käpprakt åt skogen. Många brände ut sig och försvann. Några fortsatte och jag var en av dem. Jag har ofta genom åren fått höra att jag är ”en sådan otrolig optimist”, ”en visionär”, ”en eldsjäl”, kärt barn har många namn men för mig är det något så väldigt simpelt som ett kall. En livsuppgift. Men jag har nu kommit till en sorglig slutsats att det inte går att bygga upp något för de vilda djuren i Sverige. Visst kommer det att finnas ideella föreningar och privatpersoner som kommer att försöka hjälpa de utsatta och rätts- och skyddslösa vilda djuren men det är inte hållbart i längden. För folk bränner ut sig och en verksamhet som bygger endast på ideella krafter är dömd att dö. Kanske har jag fel men personligen orkar jag inte längre kämpa för att hitta finansiärer och sponsorer, lobba mot politiker och flörta med kommun och stat, och allt annat det innebär att organisera och bygga upp en verksamhet. Och för några veckor sedan avlivades den omhändertagna älgkalven Kalle i Ockelbo efter beslut av Natur”vårds”verket. Trots att den befann sig i den ultimata miljön på en älgpark! Naturvårdsverkets agerande säger allt om vad det innebär att arbeta med och för de vilda djuren!
Efter 16 år vill jag nu bara arbeta med att vårda de vilda djuren. Förra året arbetade jag sex månader för RSPCA i England och fick för första gången på alla dessa år uppleva vad det innebär att vara anställd och en del av ett engagerat och kunnigt vårdteam. När min arbetstid var över för dagen lämnade jag djursjukhuset, viss om att de vilda djuren var i goda händer. Känslan var sensationell att få uppleva en miljö där alla djuren hade tillgång till veterinär, röntgen, operation o s v.
Så länge som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och jordbruksdepartementet är Svenska Jägareförbundets marionetter så kommer det att vara kört. Och jag för min del, satsar nog på det djurvänliga England.

You are the key

I ännu en strid av ord möttes kärnkraftsmotståndare och förespråkare i en direktsänd debatt i morse på tv. Idisslande min rågbrödsmacka sippandes på det kokta kaffet tog jag mig igenom det vanliga tugget om för- och nackdelar med kärnkraften. Personligen har jag alltid varit en motståndare till kärnkraft då allting pekar på fler nackdelar än fördelar. Samtidigt har jag svårt att se några konkreta och fungerande miljövänliga och hållbara alternativ i vår kyliga del av världen. Åtminstone inte tillräckligt effektiva så som vi lever idag. Och det är antagligen det som är det grundläggande problemet. Fortsätter vi att leva som energislukande konsumtionsparasiter så går allt åt skogen ändå. Det är samma fenomen vi ser inom den medicinska forskningen där det produceras piller mot välfärdssjukdomar och tillstånd som t ex fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, ångest o s v! Och det talas minimalt om livsstilsförändringar. Som ju faktiskt är en förutsättning för hälsa, både för kropp och själ. Och det borde gå att ordinera samma "medicin" när det gäller allas vår framtid i en värld med alternativa energikällor som är hållbar och ofarlig i alla aspekter. Det handlar om oss och vår tärande livsstil och som Madonna sjunger "You are the key". Och det kommer att innebära en hel del uppoffringar. Men nog fan är det värt det när vi alla vet att det handlar om att rädda världen.

LRF vill slopa allemansrätten

På ett nyhetsinslag i morse ondgjorde sig en LRF representant från Älvsbyn över bärplockare. Bärplockarnas närvaro stör en annan hobbyutövande grupp i skogen. Nämligen jägarna. "De fullkomligt invarderar skogarna, yrkesbärplockarna från andra länder". Nu ska LRF lyfta frågan på sin stämma och om de skjutglada gossarna och ett färre antal machodamer får bestämma så kommer allemansrätten modifieras. Nyhetsankaret lät meddela att ingen på LRF central hade nåtts för en kommentar. Låt oss hoppas att så förblir och att jägarbonden från Älvsbyn för snällt finna sig i att dela skogen med såväl bärplockare som Mullebarn.

Ättestupet, eller?

Förutom djuren så har jag mitt hjärta alltid klappat extra hårt för de äldre. Vi lever förvisso i ekonomiskt bistra tider med åtstramningar överallt i samhället men att skära ned de kommunala anslagen och därmed drabba den redan hårt ansatta äldreomsorgen är fullkomligt absurdt. Många äldre lever i dag i boenden som knappast bygger på kvalité utan snarare i miljöer som liknas bäst vid förvaring. Och nu ska det stramas åt ytterligare. En rimlig lösning och väg att gå vore att låta de smaklöst höga bonussystemen för créme de la créme i allsköns styrelser istället tillfalla kommunerna och framför allt då i satsningar på äldreomsorgen. Pytsa gärna in delar av bonusarna i andra kummunala verksamheter också. Det saknas ju generellt resurser i all kommunal verksamhet och det är rent vansinnigt att en liten omhuldad maktelit ska erhålla fläskiga arvoden och bonusar på bekostnad av människor som ändå lever marginaliserat. Fy skäms!

Ett liv utan Salander

Jag har under två månader levt i parallella universum i en kärleksrelation jag visste skulle upphöra men där jag levt med förnekelsen och vägrat se det smärtsamma men oundvikliga slutet. Varje kväll har jag delat mitt liv med en krydda som knappast liknar något annat jag upplevt. Ofta under dagen har jag tänkt och längtat efter att åter få träda in i mitt parallella universum. Och nu är det snart slut.
Hur ska jag nu leva vidare mitt liv utan Blomkvist, Salander och Berger? Jag försöker trösta mig med att jag om några månader kan läsa om böckerna och så har jag filmerna att se fram mot. Men i kväll blir det en gravöl innan jag kommer jag att läsa de allra sista bladen. För alla som fortfarande inte läst Stieg Larsson trillogin, stort grattis!

Hur fungerar det med viltvården egentligen

Nu har jag upplevt på kort tid två situationer där vilda djur, en svårt sjuk skabbräv och en trafikskadad hare, inte fått hjälp. I bägge fallen har viltvårdare sökts via polisen som lovat, åtminstone i fallet med räven, att be viltvårdaren höra av sig så snart som möjligt. Det har nu gått 8 dagar och ännu har ingen hört av sig och i bästa fall har den stackars räven somnat in från sin plåga. Jag och en granne har dock försökt fånga den i fälla men vi har inte ens lyckats locka in en katt i den väldoftande fällan! Haren som hittades skadad i går kväll av en mycket engagerad och empatisk kille kan i bästa fall ändå ha hämtat sig och dragit till skogs. Killen som fann den påkörda haren försökte under en timme nå polis och jägare för att få hjälp. Under den timmen avvek han inte från olycksplatsen men var tvungen att gå in till slut för att hämta något att sitta på och när han en kort stund senare återvände så hade haren skuttat iväg. Slutet gott, allting gott? Jag har ingen aning men vad vi ännu en gång kan konstatera är att det inte fungerar särskilt bra med viltvården. Problemet är väl bland annat att det inte finns någon direkt samordning mellan polis och jägare. Och sedan är det nog inte särskilt upphetsande för jakträttsinnehavaren att axla rollen som den barmhärtige samariten och åka ut sent om aftonen för att ta ett allvarligt skadat djur av daga. Om vi hade i stunder som dessa ett viltsjukhus så skulle knappast denna typ av sorgliga och oerhört frustrerande händelser inträffa.