It runs in the family

Sommaren 1979 fick jag uppleva något som berörde mig djupt i själen.
Min farbror som jag, i en slags storfamilj, växte upp med var en hängiven fiskare. Varje morgon från det att isen släppt på Orsasjön tog han sig ut i sin gamla eka. Detta skedde alltid tidigt på morgonen när större delen av Vattnäs innevånare fortfarande låg djupt försjunkna i törnrosasömn.
Denna speciella morgon lyste solen redan från en klarblå himmel och daggen blänkte som fallna stjärnor. Vattnet på sjön låg spegelblank och reflekterade varje liten mikroskopisk rörelse på himlen.
Fiskelyckan hade varit stor och redan på håll kunde han se hur det gnistrade av liv i näten från de fångade fiskarna.
Där fanns sik och abborre, gädda och en och annan öring. När han halade upp första nätet slogs han av skönheten hos dessa livfulla varelser.
Han berättade; ”När jag stod där i båten och tittade ut över allt det vackra. Byn, träden, fåglarna och fiskarna så tänkte jag, inte har jag väl rätt att beröva dessa fiskar deras liv. Vet du Catarina, jag tog försiktigt loss varenda en och släppte dem tillbaka i vattnet. Det var en ren fröjd att se dem försvinna ner i djupet igen.”
Efter den händelsen slutade min farbror att fiska och nöjde sig med ett och annat paket djupfryst fisk på Epa istället.
Åke finns inte längre i livet. Men han är en av de personer som påverkat mig mest och vore det inte för honom så skulle jag varken tala blåmes- eller skatspråk.