Vaknade i morse med ett leende på läpparna. Var trött men ändå utvilad efter åtta timmars sömn. Matade rådjuren som stod och trampade utanför verandan, matade och tömde Lucas toalett, fyllde katternas matskålar, duschade, åt frukost och begav mig till jobbet. Konstaterade på 222:an, som alltid, att Toyotaförare kör hänsynsfullt och att Volvoägare tror sig vara odödliga och kör därefter. På jobbet drabbades jag plötsligt av en enorm längtan efter min själsfrände Jullan, en burmaflicka som följde mig i livet under nästan 19 år. I henne såg jag min egen själ och hon lämnade mig 22 mars 2006. Jag trodde jag skulle dö men överlevde. Kanske är denna tid på året ämnad att ägnas åt reflektioner över våra handlingar, i nuet, de framtida och de vi lämnat bakom oss.
Det är förövrigt en spännande tid vi lever i. Samtidigt som mänskligheten konsumerar mer än någonsin och som en svärm gigantiska gräshoppor förtär jordens alla resurser så växer parallellt en empatirörelse fram allt starkare. Våra stackars hav används som soptippar och fiskar och andra havslevande varelser utrotas och i Expressen i dag får vi följa operationen av en cancersjuk karp; http://www.expressen.tv/nyheter/Utrikes/1.1382905/fisken-opereras-for-cancer
Och jag, kan inte låta bli att känna något annat än hopp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar