Att följa sitt hjärta

1996 kom jag för första gången i kontakt med Royal Society for the Protection of Cruelty to Animals, RSPCA. Sea Empress hade gått på grund utanför Wales kust och en enorm kuststräcka var hotad av de 90 tusen ton råolja som läckte ut. Tiotusentals fåglar, samlade för att övervintra, riskerade att drabbas av den dödande oljan. Och hemma i Sverige satt jag och febrilt försökte nå någon inom RSPCA för att fråga om man behövde volontärer. Jag hade redan några år tidigare beslutat mig för att aldrig mer sjunka ned i bottenlös sorg med förtvivlad gråt utan istället försöka agera. Och bara efter en stund fick jag tag på en ansvarig RSPCA inspektör som önskade oss välkomna till Wales. Jag hade tidigare endast arbetat vid mindre utsläpp så detta var verkligen en utmaning. Ett svenskt flygbolag sponsrade resan och två dagar senare reste vi för att hamna i ett helvete på jorden. Flera mil in i landet kunde man känna lukten av oljan och en flera mil lång kuststräcka var täckt av den förödande oljan. Vi fick en snabb introduktion och ingick mycket snart i ett förstahjälpen team som leddes av inspektör Simon Dix, en erfaren och empatisk äldre gentleman som lade sina beskyddande vingar om såväl fåglarna som oss andra. Flera hundra volontärer kom från när och fjärran och det fanns plats för alla. Vissa transporterade fåglar, andra delade ut te, kaffe och smörgåsar medan andra ingick i fångstgrupper på stränderna. Allt fungerade perfekt och det rådde en varm men militärisk disciplin. Jag blev djupt imponerad och året därpå reste jag till West Hatch Wildlife Hospital i Somerset for att praktisera under några veckor. Sjukhuset är specialiserat på oljeskadade fåglar och jag ville fördjupa mig ytterligare for att bättre kunna hjälpa fåglar hemma i Sverige. Under de veckorna förälskade jag mig i England och under åren som följde reste jag tillbaka gång på gång till England för att ägna mig åt min favorithobby, vandring och tog då ofta vägen förbi centret bara för att säga hej till de underbara britterna på viltsjukhuset.
Under tolv år som gått sedan mitt första möte med RSPCA så har jag närt en dröm och det är att få arbeta i England för RSPCA, åtminstone för en tid. Jag har haft och har fortfarande en romantiserad bild av att leva i England och då i synnerhet i de syd-västra delarna av landet med en natur som är storslaget vacker. Och nu tolv år senare fick jag möjlighet att leva en av mina drömmar. Den 1 april började jag mitt arbete som viltrehabiliterare på West Hatch Wildlife Hospital. När jag fick min arbetsuniform och när jag tittade ned på bröstet och såg RSPCA-logotypen så var det nästan som en dröm.