En förklaring

Jag älskar normalt att skriva och uttrycka mig i ord men har under året undvikit detta i stor utsträckning. Åtminstone vad gäller mer eller mindre självutlämnande texter på t ex denna blogg. Jag vill därför förklara för er som följt denna blogg mitt frånfälle. Jag har under snart tre år stalkats av en kvinna som på olika sätt försökt att misskreditera mig. Det började som anonyma hatbrev där hon kallade mig h-ordet, f-ordet, att jag skulle dömas på den yttersta dagen o s v. Jag upplevde dessa brev som väldigt obehagliga men kunde inte förstå vem som låg bakom. Något senare men i en mailutväxling mellan en kvinna och en manlig ordförande för en ideell förening där jag suttit som ledamot såg jag att hon nämnde bl a mitt namn och språkbruket kändes igen. Jag mailade henne och fick ett så kallat skrikmail tillbaka, d v s delar av mailet var skrivet med versaler. Och då trillade myntet ned och jag fick ett namn på henne. Det var dessutom en person jag aldrig mött. Allt sedan detta har hon fortsatt att skicka obehagliga brev till mig och till min arbetsgivare och nu även till Värmdö kommun som hedrade mig och en person till med årets miljöpris. Jag kände oro inför utnämningen då detta skulle omnämnas i lokaltidningen och mycket riktigt, bara ngr veckor efter överlämnandet av diplomet så fick kommunen flera mail från kvinnan. Hon googlar sannolikt på mitt namn och bara väntar på nästa tillfälle att lägga en massa kraft och energi på att förfölja mig. Jag har samlat alla brev från henne och daterat dessa. Hon är polisanmäld men då stalking inte omfattas av ngt juridiskt lagrum så kan inte polisen göra så mycket. Inte ännu i a f. Men enligt tjänsteman på BRÅ så ska det inte dröja allt för länge innan det äntligen kommer en lag mot stalking. En tröst för mig i detta elände är att jag inte är den enda som drabbas/drabbats, även andra föreningar, organisationer och privatpersoner har fått sig en känga av denna kvinna. Men tills det att jag står utan skydd kommer jag inte att skriva några inlägg på denna blogg. Allt gott!
Catarina

Nu får Bosse träffa sin Anna igen

Jag träffade Anna och Bosse i augusti 2003, bara några veckor innan Anna brutalt mördades på NK i Stockholm. Anna, Bosse och barnen kom på besök för att se vår anläggning för skadade vilda djur i Sörmland och för att titta på två moderlösa igelkottar som Anna skulle adoptera när de var redo för adoption och utslussning. Några dagar senare ringde Anna mig och skrattade när hon berättade att hon totalt förträngt Eurovalet och vi diskuterade hur kotteadoptionen ändå skulle kunna genomföras. En gemensam vän ville åta sig att mata de små liven morgon och kväll de dagar Anna och hennes familj inte var på deras lantställe i Katrineholm. Det skulle fixa sig, det var vi bägge övertygade om. Vi diskuterade också den planerade invigningen av anläggningen och att den sannolikt kunde bli av i slutet av oktober. Anna skulle höra av sig med ett bestämt datum lite längre fram.
Åtta månader senare invigde Bosse viltrehabiliteringen. Det borde ha varit Anna, sade Bosse, när han klippte bandet. Nu har Bosse förenats med sin Anna, det är jag säker på och det skänker på sitt vis en tröst. Mina tankar av kärlek går idag och för alltid till Annas och Bosses två söner.

Att åldras och att dö

Året jag fyllde 40 drabbades jag av en hormonell attack och kände för första gången i mitt liv längtan efter barn. Denna främmande och omtumlande känsla satte jag i samband med att min mamma var 40 när hon fick mig. Och hela det året fick jag explosiva ägglossningar och min kropp skrek "BEBIIIIIS". Jag nöjde mig dock med uppfödning av moderlösa djurungar och mina hormoner lugnade ned sig så småningom. I år fyller jag 47 och uppnår samma ålder som min mamma det år hon förlorade ett barn. Min bror Sören. Hans liv rycktes bort i en obegriplig trafikolycka i Rättvik bara 18 år gammal. Jag var sju år och upplevde min mamma som gammal redan innan den förfärliga olyckan och med dödsfallet åldrades mamma på ett näst intill spökligt sätt. Och nu, snart 47 år gammal, inser jag att hon måste ha kännt sig ung, precis som jag. Att hon vissa dagar kände sig som 15 och andra kanske 100 år gammal, eller tusen. Precis som jag. Dagen för min brors död kom att påverka min familj för alltid. 1970 fanns ingen direkt hjälp att få, inget stöd och att vända sig till psykiatrin var som att erkänna att man var galen och redo för Säters mentalsjukhus. Min familj hanterade sorgen på olika sätt och jag har förlorat mamma, pappa och min farbror väldigt tidigt i livet. Utan några själsliga redskap frös de inne sin sorg och dog. Men på olika sätt lever de vidare genom mina gärningar och i mitt hjärta.

Anonyma brev

Under de senaste två åren har jag fått anonyma brev. Vissa av hatkaraktär, andra "bara" illsinniga i allmänhet. Det senaste brevet fick jag i fredags och jag tänkte för mig själv att jag bara ska låta det rinna av mig. Men det är svårt och det är själsligt tungt. Jag vet att tjänstemän på Naturvårdsverket får hat- och hotbrev. Jag vet också att politiker får det men jag är varken politiker eller tjänsteman som beviljar vargslakt eller håller t ex grisbönder om ryggen. Om jag hade varit en sådan person så vore dessa brev mer begripliga. Och breven kommer dessutom från personer som säger sig vara djurvänner. Vore breven författade med konstruktiv kritik och dessutom undertecknade med avsändare och adress så kunde jag åtminstone svara. Som om det inte vore nog att arbeta för de vilda djuren i ett land som är rena rama medeltiden när det gäller vilda djur generellt och djurskydd i allmänhet. Det är mer än tillräckligt.

Räddningsaktion Södra Länken

I morse på väg till jobbet och på väg ut ur Södra länken såg jag i ögonvrån en and! En bit in i tunneln! Efter ca 100 meter stannade jag bilen och satte på varningsblinkers och gick tillbaka mot tunnelmynningen på en vall alldeles intill vägen. Hjärtat klappade i 180 och adrenalinet pumpade för även om jag var inställd på att rädda anden så visste jag att jag kunde bli påkörd. När vallen tog slut kunde jag konstatera att anden var vid liv och jag tog ett par tvekande steg på väggrenen innan jag beslutsamt gick mot tunnelns öppning. Jag såg bilister stirra på mig som om jag vore galen och när jag var bara ngn meter från anden så reste den sig upp och gick ut i vägbanan. Jösses tänkte jag nu kommer den att bli påkörd och dödad på grund av mig. En bil kom i full fart och jag vevade med armen och bilisten bytte körbana. Anden gick tillbaka mot vägkanten och sedan gick den rakt ut igen! Precis då när jag tänkte att nu är det kört för två fordon kom i varsin körbana så hände något mirakulöst. Lastbilen och personbilen stannade och blockerade vägen och jag kunde röra mig fritt på vägen utan att riskera livet vare sig för mig eller anden. Jag motade den ut ur tunneln och klappade med mina händer och så flög den iväg hur fint som helst. Den hade nog sökt sig dit för lite värme skulle jag tro. Med hjärtat fortfarande i halsgropen gick jag åt sidan och tackade bilisterna som så vänligt stannat för mig och anden i denna farliga situation. De vinkade glatt tillbaka och jag kunde återvända till bilen och fortsätta min resa till arbetet.

Julklapp till försöksapor - ett nytt liv

Inledde morgonen med matning av våra skyddslingar i trädgården och jag känner mig näst intill som en tomte där jag pulsar omkring i den djupa snön med hinkar och byttor fyllda med mat till rådjuren, kråkorna, skatorna, koltrastarna och i morse vad det dags att fylla på det stora fågelmatbordet som rymmer 40 liter frön till småfåglarna. Nu har jag själv ätit frukost och tog mig därefter en titt på mailen. Djurrättsalliansen hade skickat en julhälsning som fick mig att brista i gråt. Gå in på denna länk så förstår ni vad jag menar: http://www.djurrattsalliansen.se/inrikes/julklapp-for-forsoksapor-ett-nytt-liv.html
Jag kan inte föreställa mig en bättre julklapp. Kan du!?

Ve och fasa

Lyckas för det mesta förtränga det faktum att världen består att två slags människor. Den stora likformade massan som inte bryr sig ett smack om andra än sig själva. Och sedan en mindre klick som försöker ta ansvar och göra gott. Två exempel som är högst aktuella är grisskandalen och klimatkonferensen. Trots Djurrättsalliansens fruktansvärda bilder och i går länsstyrelsens egna bilder från inspektioner (som påannonserats) med bland annat kultingar som äter av sin mamma så är det bara 4% konsumenter, enligt en SIFO-undersökning, som kommer att bojkotta skinkan i år. Skandalöst! Och så har vi sett världens ledare samla sig i Köpenhamn för att finna en gemensam lösning på klimathotet. Konferensen är väl mest att likna vid småungars duster i sandlådan. Det borde väl vara rätt enkelt kan man tycka att med gemensamma ansträngningar lägga prestige, makt och andra förödande mänskliga egenskaper åt sidan. Vid konferensens öppnande borde denna simpla fråga ha ställts till världens ledare -Vill ni rädda världen? De länder som av märkliga och gåtfulla skäl inte samtyckte som Kina, USA och några små bananrepubliker borde ha uteslutits ur världssamfundet. Det har talats mycket om Kina som ena riktiga vaxproppar men vad vill de egentligen? Det har faktiskt inte framgått alls i rapporteringen kring klimatkonferensen. Vi vet bara att de är baddare på att säga nej och att de sannolikt gillar nudlar och ris och så gillar de att flå hundar och katter som fortfarande lever och så är de oerhört förtjusta i alternativmedicin och potenshöjande medel som kommer från bland annat björnar man tappar på galla. Konstigare än så är inte kineser. Amerikaner däremot gillar inte hund- och kattskinn men de har utsett sig till demokratins krona och tycker mycket om att beblanda sig i andra länders politiska angelägenheter. De tycker också mycket om att resa utomlands och stannar ibland flera år på exotiska platser de fattat tycke för. De vurmar också väldigt mycket för vapen. Både små och stora. Och så gillar de fet mat och stora bilar. Och kanske Anna Anka. För någon måste ju tycka om henne också.