Alltid på de svagas sida

En förklaring

2010-08-08T12:32:00.000-07:00

Jag älskar normalt att skriva och uttrycka mig i ord men har under året undvikit detta i stor utsträckning. Åtminstone vad gäller mer eller mindre självutlämnande texter på t ex denna blogg. Jag vill därför förklara för er som följt denna blogg mitt frånfälle. Jag har under snart tre år stalkats av en kvinna som på olika sätt försökt att misskreditera mig. Det började som anonyma hatbrev där hon kallade mig h-ordet, f-ordet, att jag skulle dömas på den yttersta dagen o s v. Jag upplevde dessa brev som väldigt obehagliga men kunde inte förstå vem som låg bakom. Något senare men i en mailutväxling mellan en kvinna och en manlig ordförande för en ideell förening där jag suttit som ledamot såg jag att hon nämnde bl a mitt namn och språkbruket kändes igen. Jag mailade henne och fick ett så kallat skrikmail tillbaka, d v s delar av mailet var skrivet med versaler. Och då trillade myntet ned och jag fick ett namn på henne. Det var dessutom en person jag aldrig mött. Allt sedan detta har hon fortsatt att skicka obehagliga brev till mig och till min arbetsgivare och nu även till Värmdö kommun som hedrade mig och en person till med årets miljöpris. Jag kände oro inför utnämningen då detta skulle omnämnas i lokaltidningen och mycket riktigt, bara ngr veckor efter överlämnandet av diplomet så fick kommunen flera mail från kvinnan. Hon googlar sannolikt på mitt namn och bara väntar på nästa tillfälle att lägga en massa kraft och energi på att förfölja mig. Jag har samlat alla brev från henne och daterat dessa. Hon är polisanmäld men då stalking inte omfattas av ngt juridiskt lagrum så kan inte polisen göra så mycket. Inte ännu i a f. Men enligt tjänsteman på BRÅ så ska det inte dröja allt för länge innan det äntligen kommer en lag mot stalking. En tröst för mig i detta elände är att jag inte är den enda som drabbas/drabbats, även andra föreningar, organisationer och privatpersoner har fått sig en känga av denna kvinna. Men tills det att jag står utan skydd kommer jag inte att skriva några inlägg på denna blogg. Allt gott!
Catarina

Nu får Bosse träffa sin Anna igen

2010-02-13T23:34:00.000-08:00

Jag träffade Anna och Bosse i augusti 2003, bara några veckor innan Anna brutalt mördades på NK i Stockholm. Anna, Bosse och barnen kom på besök för att se vår anläggning för skadade vilda djur i Sörmland och för att titta på två moderlösa igelkottar som Anna skulle adoptera när de var redo för adoption och utslussning. Några dagar senare ringde Anna mig och skrattade när hon berättade att hon totalt förträngt Eurovalet och vi diskuterade hur kotteadoptionen ändå skulle kunna genomföras. En gemensam vän ville åta sig att mata de små liven morgon och kväll de dagar Anna och hennes familj inte var på deras lantställe i Katrineholm. Det skulle fixa sig, det var vi bägge övertygade om. Vi diskuterade också den planerade invigningen av anläggningen och att den sannolikt kunde bli av i slutet av oktober. Anna skulle höra av sig med ett bestämt datum lite längre fram.
Åtta månader senare invigde Bosse viltrehabiliteringen. Det borde ha varit Anna, sade Bosse, när han klippte bandet. Nu har Bosse förenats med sin Anna, det är jag säker på och det skänker på sitt vis en tröst. Mina tankar av kärlek går idag och för alltid till Annas och Bosses två söner.

Att åldras och att dö

2010-01-11T00:29:00.000-08:00

Året jag fyllde 40 drabbades jag av en hormonell attack och kände för första gången i mitt liv längtan efter barn. Denna främmande och omtumlande känsla satte jag i samband med att min mamma var 40 när hon fick mig. Och hela det året fick jag explosiva ägglossningar och min kropp skrek "BEBIIIIIS". Jag nöjde mig dock med uppfödning av moderlösa djurungar och mina hormoner lugnade ned sig så småningom. I år fyller jag 47 och uppnår samma ålder som min mamma det år hon förlorade ett barn. Min bror Sören. Hans liv rycktes bort i en obegriplig trafikolycka i Rättvik bara 18 år gammal. Jag var sju år och upplevde min mamma som gammal redan innan den förfärliga olyckan och med dödsfallet åldrades mamma på ett näst intill spökligt sätt. Och nu, snart 47 år gammal, inser jag att hon måste ha kännt sig ung, precis som jag. Att hon vissa dagar kände sig som 15 och andra kanske 100 år gammal, eller tusen. Precis som jag. Dagen för min brors död kom att påverka min familj för alltid. 1970 fanns ingen direkt hjälp att få, inget stöd och att vända sig till psykiatrin var som att erkänna att man var galen och redo för Säters mentalsjukhus. Min familj hanterade sorgen på olika sätt och jag har förlorat mamma, pappa och min farbror väldigt tidigt i livet. Utan några själsliga redskap frös de inne sin sorg och dog. Men på olika sätt lever de vidare genom mina gärningar och i mitt hjärta.

Anonyma brev

2010-01-10T00:17:00.000-08:00

Under de senaste två åren har jag fått anonyma brev. Vissa av hatkaraktär, andra "bara" illsinniga i allmänhet. Det senaste brevet fick jag i fredags och jag tänkte för mig själv att jag bara ska låta det rinna av mig. Men det är svårt och det är själsligt tungt. Jag vet att tjänstemän på Naturvårdsverket får hat- och hotbrev. Jag vet också att politiker får det men jag är varken politiker eller tjänsteman som beviljar vargslakt eller håller t ex grisbönder om ryggen. Om jag hade varit en sådan person så vore dessa brev mer begripliga. Och breven kommer dessutom från personer som säger sig vara djurvänner. Vore breven författade med konstruktiv kritik och dessutom undertecknade med avsändare och adress så kunde jag åtminstone svara. Som om det inte vore nog att arbeta för de vilda djuren i ett land som är rena rama medeltiden när det gäller vilda djur generellt och djurskydd i allmänhet. Det är mer än tillräckligt.

Räddningsaktion Södra Länken

2010-01-04T01:24:00.000-08:00

I morse på väg till jobbet och på väg ut ur Södra länken såg jag i ögonvrån en and! En bit in i tunneln! Efter ca 100 meter stannade jag bilen och satte på varningsblinkers och gick tillbaka mot tunnelmynningen på en vall alldeles intill vägen. Hjärtat klappade i 180 och adrenalinet pumpade för även om jag var inställd på att rädda anden så visste jag att jag kunde bli påkörd. När vallen tog slut kunde jag konstatera att anden var vid liv och jag tog ett par tvekande steg på väggrenen innan jag beslutsamt gick mot tunnelns öppning. Jag såg bilister stirra på mig som om jag vore galen och när jag var bara ngn meter från anden så reste den sig upp och gick ut i vägbanan. Jösses tänkte jag nu kommer den att bli påkörd och dödad på grund av mig. En bil kom i full fart och jag vevade med armen och bilisten bytte körbana. Anden gick tillbaka mot vägkanten och sedan gick den rakt ut igen! Precis då när jag tänkte att nu är det kört för två fordon kom i varsin körbana så hände något mirakulöst. Lastbilen och personbilen stannade och blockerade vägen och jag kunde röra mig fritt på vägen utan att riskera livet vare sig för mig eller anden. Jag motade den ut ur tunneln och klappade med mina händer och så flög den iväg hur fint som helst. Den hade nog sökt sig dit för lite värme skulle jag tro. Med hjärtat fortfarande i halsgropen gick jag åt sidan och tackade bilisterna som så vänligt stannat för mig och anden i denna farliga situation. De vinkade glatt tillbaka och jag kunde återvända till bilen och fortsätta min resa till arbetet.

Julklapp till försöksapor - ett nytt liv

2009-12-23T00:40:00.000-08:00

Inledde morgonen med matning av våra skyddslingar i trädgården och jag känner mig näst intill som en tomte där jag pulsar omkring i den djupa snön med hinkar och byttor fyllda med mat till rådjuren, kråkorna, skatorna, koltrastarna och i morse vad det dags att fylla på det stora fågelmatbordet som rymmer 40 liter frön till småfåglarna. Nu har jag själv ätit frukost och tog mig därefter en titt på mailen. Djurrättsalliansen hade skickat en julhälsning som fick mig att brista i gråt. Gå in på denna länk så förstår ni vad jag menar: http://www.djurrattsalliansen.se/inrikes/julklapp-for-forsoksapor-ett-nytt-liv.html
Jag kan inte föreställa mig en bättre julklapp. Kan du!?

Ve och fasa

2009-12-19T05:58:00.000-08:00

Lyckas för det mesta förtränga det faktum att världen består att två slags människor. Den stora likformade massan som inte bryr sig ett smack om andra än sig själva. Och sedan en mindre klick som försöker ta ansvar och göra gott. Två exempel som är högst aktuella är grisskandalen och klimatkonferensen. Trots Djurrättsalliansens fruktansvärda bilder och i går länsstyrelsens egna bilder från inspektioner (som påannonserats) med bland annat kultingar som äter av sin mamma så är det bara 4% konsumenter, enligt en SIFO-undersökning, som kommer att bojkotta skinkan i år. Skandalöst! Och så har vi sett världens ledare samla sig i Köpenhamn för att finna en gemensam lösning på klimathotet. Konferensen är väl mest att likna vid småungars duster i sandlådan. Det borde väl vara rätt enkelt kan man tycka att med gemensamma ansträngningar lägga prestige, makt och andra förödande mänskliga egenskaper åt sidan. Vid konferensens öppnande borde denna simpla fråga ha ställts till världens ledare -Vill ni rädda världen? De länder som av märkliga och gåtfulla skäl inte samtyckte som Kina, USA och några små bananrepubliker borde ha uteslutits ur världssamfundet. Det har talats mycket om Kina som ena riktiga vaxproppar men vad vill de egentligen? Det har faktiskt inte framgått alls i rapporteringen kring klimatkonferensen. Vi vet bara att de är baddare på att säga nej och att de sannolikt gillar nudlar och ris och så gillar de att flå hundar och katter som fortfarande lever och så är de oerhört förtjusta i alternativmedicin och potenshöjande medel som kommer från bland annat björnar man tappar på galla. Konstigare än så är inte kineser. Amerikaner däremot gillar inte hund- och kattskinn men de har utsett sig till demokratins krona och tycker mycket om att beblanda sig i andra länders politiska angelägenheter. De tycker också mycket om att resa utomlands och stannar ibland flera år på exotiska platser de fattat tycke för. De vurmar också väldigt mycket för vapen. Både små och stora. Och så gillar de fet mat och stora bilar. Och kanske Anna Anka. För någon måste ju tycka om henne också.

Djurrättsalliansen har gjort det, igen!

2009-11-25T09:56:00.000-08:00

Under två hela år har dessa hjältar dokumenterat grisar på grisgårdar runt om i landet. Jag kan föreställa mig hur de tyst och försiktigt rört sig bland sjuka, skadade och skitiga grisar. Och att de fått kämpa för att inte brista ut i gråt eller vansinne inför detta oacceptabla och outhärdliga, för att kunna genomföra detta viktiga arbete. Men som en av aktivisterna uttryckte det i dokumentären -jag kommer aldrig att glömma hans ögon. Nu står vi inför julen då de allra flesta grisar slaktas men först ett dopp i skållbadet innan slaktaren för sin kniv över strupen och där...slutar grisens lidande för att sedan hamna på en tallrik i form av en bit skinka eller en prinskorv. Kanske lite dopp i grytan skulle sitta fint? Nej nu fan får det vara nog. De allra flesta, bortsett från en och annan sjuk människa, accepterar inte vanvård eller djurplågeri. Men. Alla måste inse att det är vi som sitter på makten. Konsumentmakten. Alla som äter kött är indirekt skyldiga till detta ofantliga lidande men man kan som köttätare göra etiska val. Om man nu nödvändigtvis måste äta kött, se för sjutton till att köttet garanterat kommer från en anständig grisbonde. Och kan man inte få några garantier, avstå då för guds skull! Låt dina egoistiska behov stå åt sidan och tag ditt ansvar som medkännande konsument. Själv köper jag min sojaskinka på Goodstore som är helt fri från djurlidande. Och jag mår djävligt bra i både kropp och själ. Det är faktiskt bara vi konsumenter som kan få stopp på detta helvete.

Kryssningsmissiler med dårar bakom ratten

2009-11-15T01:25:00.000-08:00

Och nu till något så ointressant som bilkörning och vett och etikett i trafiken. Eller snarare vanvett. Jag tjänar upp till 1,5 tim enkel resa för att ta mig till jobbet med bil och det innebär att jag två gånger per dag, fem dagar i veckan, kör 222:an. En vägsträcka som sällan innebär några problem utan det flyter på rätt bra. Men jag har noterat genom åren att vissa förare tycks vara helt galna bakom ratten. Man kör som kryssningsmissiler och tvekar inte att köra upp i röven på andra trafikanter som förväntas kasta sig åt sidan. Vissa t o m blinkar med hellyset för att tränga sig förbi och då ligger de bara någon meter bakom framförliggande bil. Jag har till och med bevittnat hur en påkörd katt med bruten rygg blev överkörd en gång till av en kille i BMW. Jag var redan fruktansvärt upprörd där jag stod vid vägkanten och försökte ta mig ut till katten som låg mitt på vägbanan men blev fullkomligt chockad när jag insåg vad som var på väg att inträffa. Katten kröp ihop och hamnade mellan däcken och klarade sig men tror ni bilföraren stannade? Dessa kompletta idioter till förare sitter väldigt ofta i en kombi med 160 hästkrafter av modell Audi, BMW eller Volvo. Förare i bilar av märket Audi tycks ha mest problem och jag undrar vad som skapar dessa totalt vansinniga bilförare? Är det en superstark bil som förstärker redan vrickade personligheter eller är det personer som redan är skruvade som köper biffiga bilar? Dessutom tycks alla dessa fräna "familje"bilar sakna blinkers. Det går inte en dag på 222:an utan att jag tänker "nä nu går det åt helvete". Myndigheter och regering talar bekymrat om döden på våra vägar och om noll tolerans men förbjud då tillverkning av monsterbilar som lätt kommer upp i hastigheter på 200 km/tim. Personbilar borde begränsas tekniskt till 120 knyck och utryckningsfordon undantas givetvis.

It runs in the family

2009-11-13T13:04:00.000-08:00

Sommaren 1979 fick jag uppleva något som berörde mig djupt i själen.
Min farbror som jag, i en slags storfamilj, växte upp med var en hängiven fiskare. Varje morgon från det att isen släppt på Orsasjön tog han sig ut i sin gamla eka. Detta skedde alltid tidigt på morgonen när större delen av Vattnäs innevånare fortfarande låg djupt försjunkna i törnrosasömn.
Denna speciella morgon lyste solen redan från en klarblå himmel och daggen blänkte som fallna stjärnor. Vattnet på sjön låg spegelblank och reflekterade varje liten mikroskopisk rörelse på himlen.
Fiskelyckan hade varit stor och redan på håll kunde han se hur det gnistrade av liv i näten från de fångade fiskarna.
Där fanns sik och abborre, gädda och en och annan öring. När han halade upp första nätet slogs han av skönheten hos dessa livfulla varelser.
Han berättade; ”När jag stod där i båten och tittade ut över allt det vackra. Byn, träden, fåglarna och fiskarna så tänkte jag, inte har jag väl rätt att beröva dessa fiskar deras liv. Vet du Catarina, jag tog försiktigt loss varenda en och släppte dem tillbaka i vattnet. Det var en ren fröjd att se dem försvinna ner i djupet igen.”
Efter den händelsen slutade min farbror att fiska och nöjde sig med ett och annat paket djupfryst fisk på Epa istället.
Åke finns inte längre i livet. Men han är en av de personer som påverkat mig mest och vore det inte för honom så skulle jag varken tala blåmes- eller skatspråk.

Katträddning på Ingarö

2009-11-04T02:20:00.000-08:00

Vilket drama! I torsdags e m kom jag körandes på landsvägen ut till Eknäs. Framför mig hade jag en bil och plötsligt bromsar den och girar ut i vägen. Jag anar genast att det är ett djur det handlar om och mycket riktigt, en kattunge. Jag kör förbi långsamt och ser att något inte stämmer och stannar bilen på en skogsväg en bit fram. Det var, tack och lov, fortfarande skymt ute och jag uppmärksammar genom armviftningar bilister på vägen att de skulle sakta ned. När jag var bara en meter från henne så förstår jag att hon är skadad. Hon är i chock och fräser av rädsla och hon gör ett försök att fly till andra sidan. Hon tar sig över men kan inte röra bakbenen utan skuttar vingligt och jag ser att hon har fruktansvärt ont. Jag har, tack och lov igen, en transportbur i bilen och jag fångar in henne under rätt stor dramatik. Något skakig men väl hemma fem minuter senare bär jag upp buren till gäststugan och ger henne lite mat vilket hon kastar sig över. Och bara en kvart senare hade jag en plan. Jag fick nämligen tag på Hanna på Akutgruppen och jag satte mig bakom ratten och styrde in mot Stockholm igen för ett besök hos Akutgruppens veterinär. Hon kunde bara konstatera att katten behövde röntgas och jag åkte vidare till Järva Krog där Hanna bor. Två timmar senare och röntgad på Albano konstateras att katten hade tre frakturer och även en bäckenskada. Och hon var inte en kattunge utan en utmärglad och uttorkad vuxen katt på 1,8 kilo! Dessutom hade hon gått med sina skador några dagar! Herregud vilket lidande, men det skulle gå att operera frakturerna till en kostnad av 35.000 kr! Katten, nu döpt till Tapper, sattes på dropp och smärtstillande och blev kvar på sjukhuset över natten. Fredag morgon talade Hanna med Väsby Veterinärpraktik och man kan lugnt säga att de har hjärtat på rätt plats. De gav ett mycket generöst paketpris och operationen av Tapper landade på 10.000 kr! Vi behövde samla medel till denna lilla bedårande katt och min kollega skänkte ett stort bidrag ur ett arv han förvaltar efter Ilse Panofsky som älskade katter. Operationen gick över förväntan och nu återstår en lång konvalecens hemma hos Hanna och Tapper, hon ägnar sina dagar med att äta. Hon är matfixerad efter lång tid av svält och hon får små portioner flera gånger varje dag. Följ Tappers resa mot tillfrisknande här: http://www.akutgruppen.com/ och skänk gärna en slant till denna otroliga förening som verkligen gör skillnad på liv och död för hemlösa och förvildade katter.

Jakttider

2009-11-02T05:00:00.000-08:00

Hemma på min tomt matas rådjuren under vinterhalvåret. Två av getterna, d v s rådjursdamer, är så pass tama att de kommer fram och nosar MEN deras beteenden begränsar sig, tack och lov, till att omfatta mig och min sambo. Övriga homo sapiens betraktar de med misstänksamhet och det med rätta. Vi matar hela vintern och jag påbörjade denna säsong förra helgen. Våra fyrbenta vänner lämnar knappt tomten och det känns väldigt förtröstansfullt nu när det ränner omkring kamoflageklädda fjantar i skogen med laddade vapen. Även om jakten inte alls känns lika påträngande nu som tidigare, när jag bodde näst intill granne med ett gods med fågeluppfödning och jakt i stort sett varenda helg under hösten, så ligger ändå jakthatet latent och puttrar. Och ser jag en bil, i synnerhet cityjeepar, som står parkerad lite suspekt ute i skogen så blir jag genast misstänksam och börjar spana efter gröna män (eller damer) med en fjäder i hatten. Känslan av obehag håller i sig fram till 31 jan när rådjursjakten är över. Men tro inte för allt i världen att jag upphör att mata mina vilda vänner vid detta magiska datum. Vi kör på tills det att koltrasthannen tar ton högt upp i en trädtopp och sjunger sin lov över den annalkande sommaren. Först då när det börjar knoppas och naturen vaknar ur sin vintriga sömn upphör utfodringen. Men getterna dröjer sig alltid kvar och under flera år nu så har vi förärats att uppleva nyfödda kid. Det är kärlek.

Det kan ha varit fel på vapnet"

2009-08-26T06:47:00.000-07:00

http://www.gt.se/nyheter/1.1684172/det-kan-ha-varit-fel-pa-vapnet

Snarare i huvudet vill jag påstå.

Djurplågaren i Lerum har erkänt

2009-08-19T02:02:00.000-07:00

På flera diskussionsforum kan man läsa om den unge skådespelaren och hans fasansfulla brott. Det är outhärdlig läsning och på denna sajt; http://fbdetectives.blogspot.com/ finns långa utdrag författad av monstret själv. I USA har det i flera decennier varit känt att de allra flesta sadistiska seriemördare startat sin "karriär" i barndomen med att stympa, tortera och döda sällskapsdjur. Sedan är det ju också en fråga om vad som skapar dessa psykopater eller sociopater. Är det miljö eller arv eller kanske en blandning av bägge. Om man föds med en empatistörning kan då en kärleksfull uppväxt förhindra att det lilla barnet att utvecklas till en fullfjädrad psykopat? Eller kan en fullt normal baby skadas så av en dysfunktionell uppväxt att barnet utvecklar ett psykopatiskt beteende? Många människor har växt upp under mycket kaotiska förhållanden och lever alldeles fullkomligt normala liv. Alice Miller skrev i sin bok om Hitlers barndom att om Adolf haft ett syskon att identifiera sig med så skulle historien sett helt annorlunda ut. Hon talar om behovet av ett "vittne" i ett barns liv där uppväxten är allt annat att önska. Helt enkelt någon som ser och kan spegla en sårbar individ. Vad, vem och vilka omständigheter som skapade Lerummonstret vete gudarna. Men jag hoppas att de som kommer att döma honom inser allvaret i hans bestialiska brott och att han kommer att förvaras och behandlas länge. Maxstraffet för djurplågeri i Sverige är två år och i stunder som dessa så önskar jag vi hade ett rättssystem likt USA där en domare kan utmäta extremt långa straff. Även för djurplågare. I Florida blev en man dömd till 18 års fängelse för djurplågeri. Och jämför man hans fruktansvärda dåd mot en hundvalp så borde Lerumgrabben låsas in för gott.

Ska jag behöva emigrera

2009-07-14T06:00:00.000-07:00

1993 satt vi ett glatt gäng entusiaster i en villa i Täby och smidde stora planer för skadade vilda djur och moderlösa djurungar. Det var elever från Enskede Djurvårdarlinje, FågelBosse från Skansen och jag. I vår enfald trodde vi att vi skulle kunna förverkliga en dröm att bygga upp ett center med avlönad personal för skadade vilda djur. Djur som skadats av olika skäl genom att deras väg korsat människans. Vi såg framför oss hur vi skulle kunna rädda oljeskadade sjöfåglar, trafikskadade igelkottar o s v och hur vi genom lobbying och opinionsbildning skulle kunna påverka politiker och myndighetspersoner. Vilda djur omfattas inte av djurskyddslagen och vi trodde, naiva som vi var, att kanske skulle vi få uppleva en dag när även de vilda djuren skulle få ett rättsligt skydd. Vi visste inte1993 när föreningen fick organisationsnumret för det som idag heter Nordens Viltrehabilitering vilket kompakt motstånd vi skulle möta från beslutsfattare i olika instanser.
Idag 16 år senare så undrar jag om vi fortsatt vår resa för de vilda djuren om vi hade vetat. Mellan åren 1996 och 2001 huserade föreningen i Vallentuna där vi på det lilla centret tog emot uppåt 1000 djur per år men alla som vet vad det innebär att arbeta ideellt vet också att det till slut går käpprakt åt skogen. Många brände ut sig och försvann. Några fortsatte och jag var en av dem. Jag har ofta genom åren fått höra att jag är ”en sådan otrolig optimist”, ”en visionär”, ”en eldsjäl”, kärt barn har många namn men för mig är det något så väldigt simpelt som ett kall. En livsuppgift. Men jag har nu kommit till en sorglig slutsats att det inte går att bygga upp något för de vilda djuren i Sverige. Visst kommer det att finnas ideella föreningar och privatpersoner som kommer att försöka hjälpa de utsatta och rätts- och skyddslösa vilda djuren men det är inte hållbart i längden. För folk bränner ut sig och en verksamhet som bygger endast på ideella krafter är dömd att dö. Kanske har jag fel men personligen orkar jag inte längre kämpa för att hitta finansiärer och sponsorer, lobba mot politiker och flörta med kommun och stat, och allt annat det innebär att organisera och bygga upp en verksamhet. Och för några veckor sedan avlivades den omhändertagna älgkalven Kalle i Ockelbo efter beslut av Natur”vårds”verket. Trots att den befann sig i den ultimata miljön på en älgpark! Naturvårdsverkets agerande säger allt om vad det innebär att arbeta med och för de vilda djuren!
Efter 16 år vill jag nu bara arbeta med att vårda de vilda djuren. Förra året arbetade jag sex månader för RSPCA i England och fick för första gången på alla dessa år uppleva vad det innebär att vara anställd och en del av ett engagerat och kunnigt vårdteam. När min arbetstid var över för dagen lämnade jag djursjukhuset, viss om att de vilda djuren var i goda händer. Känslan var sensationell att få uppleva en miljö där alla djuren hade tillgång till veterinär, röntgen, operation o s v.
Så länge som Naturvårdsverket, Jordbruksverket och jordbruksdepartementet är Svenska Jägareförbundets marionetter så kommer det att vara kört. Och jag för min del, satsar nog på det djurvänliga England.

You are the key

2009-03-27T00:13:00.000-07:00

I ännu en strid av ord möttes kärnkraftsmotståndare och förespråkare i en direktsänd debatt i morse på tv. Idisslande min rågbrödsmacka sippandes på det kokta kaffet tog jag mig igenom det vanliga tugget om för- och nackdelar med kärnkraften. Personligen har jag alltid varit en motståndare till kärnkraft då allting pekar på fler nackdelar än fördelar. Samtidigt har jag svårt att se några konkreta och fungerande miljövänliga och hållbara alternativ i vår kyliga del av världen. Åtminstone inte tillräckligt effektiva så som vi lever idag. Och det är antagligen det som är det grundläggande problemet. Fortsätter vi att leva som energislukande konsumtionsparasiter så går allt åt skogen ändå. Det är samma fenomen vi ser inom den medicinska forskningen där det produceras piller mot välfärdssjukdomar och tillstånd som t ex fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, ångest o s v! Och det talas minimalt om livsstilsförändringar. Som ju faktiskt är en förutsättning för hälsa, både för kropp och själ. Och det borde gå att ordinera samma "medicin" när det gäller allas vår framtid i en värld med alternativa energikällor som är hållbar och ofarlig i alla aspekter. Det handlar om oss och vår tärande livsstil och som Madonna sjunger "You are the key". Och det kommer att innebära en hel del uppoffringar. Men nog fan är det värt det när vi alla vet att det handlar om att rädda världen.

LRF vill slopa allemansrätten

2009-03-26T01:57:00.000-07:00

På ett nyhetsinslag i morse ondgjorde sig en LRF representant från Älvsbyn över bärplockare. Bärplockarnas närvaro stör en annan hobbyutövande grupp i skogen. Nämligen jägarna. "De fullkomligt invarderar skogarna, yrkesbärplockarna från andra länder". Nu ska LRF lyfta frågan på sin stämma och om de skjutglada gossarna och ett färre antal machodamer får bestämma så kommer allemansrätten modifieras. Nyhetsankaret lät meddela att ingen på LRF central hade nåtts för en kommentar. Låt oss hoppas att så förblir och att jägarbonden från Älvsbyn för snällt finna sig i att dela skogen med såväl bärplockare som Mullebarn.

Ättestupet, eller?

2009-03-24T03:25:00.000-07:00

Förutom djuren så har jag mitt hjärta alltid klappat extra hårt för de äldre. Vi lever förvisso i ekonomiskt bistra tider med åtstramningar överallt i samhället men att skära ned de kommunala anslagen och därmed drabba den redan hårt ansatta äldreomsorgen är fullkomligt absurdt. Många äldre lever i dag i boenden som knappast bygger på kvalité utan snarare i miljöer som liknas bäst vid förvaring. Och nu ska det stramas åt ytterligare. En rimlig lösning och väg att gå vore att låta de smaklöst höga bonussystemen för créme de la créme i allsköns styrelser istället tillfalla kommunerna och framför allt då i satsningar på äldreomsorgen. Pytsa gärna in delar av bonusarna i andra kummunala verksamheter också. Det saknas ju generellt resurser i all kommunal verksamhet och det är rent vansinnigt att en liten omhuldad maktelit ska erhålla fläskiga arvoden och bonusar på bekostnad av människor som ändå lever marginaliserat. Fy skäms!

Ett liv utan Salander

2009-03-20T03:55:00.000-07:00

Jag har under två månader levt i parallella universum i en kärleksrelation jag visste skulle upphöra men där jag levt med förnekelsen och vägrat se det smärtsamma men oundvikliga slutet. Varje kväll har jag delat mitt liv med en krydda som knappast liknar något annat jag upplevt. Ofta under dagen har jag tänkt och längtat efter att åter få träda in i mitt parallella universum. Och nu är det snart slut.
Hur ska jag nu leva vidare mitt liv utan Blomkvist, Salander och Berger? Jag försöker trösta mig med att jag om några månader kan läsa om böckerna och så har jag filmerna att se fram mot. Men i kväll blir det en gravöl innan jag kommer jag att läsa de allra sista bladen. För alla som fortfarande inte läst Stieg Larsson trillogin, stort grattis!

Hur fungerar det med viltvården egentligen

2009-02-05T00:01:00.000-08:00

Nu har jag upplevt på kort tid två situationer där vilda djur, en svårt sjuk skabbräv och en trafikskadad hare, inte fått hjälp. I bägge fallen har viltvårdare sökts via polisen som lovat, åtminstone i fallet med räven, att be viltvårdaren höra av sig så snart som möjligt. Det har nu gått 8 dagar och ännu har ingen hört av sig och i bästa fall har den stackars räven somnat in från sin plåga. Jag och en granne har dock försökt fånga den i fälla men vi har inte ens lyckats locka in en katt i den väldoftande fällan! Haren som hittades skadad i går kväll av en mycket engagerad och empatisk kille kan i bästa fall ändå ha hämtat sig och dragit till skogs. Killen som fann den påkörda haren försökte under en timme nå polis och jägare för att få hjälp. Under den timmen avvek han inte från olycksplatsen men var tvungen att gå in till slut för att hämta något att sitta på och när han en kort stund senare återvände så hade haren skuttat iväg. Slutet gott, allting gott? Jag har ingen aning men vad vi ännu en gång kan konstatera är att det inte fungerar särskilt bra med viltvården. Problemet är väl bland annat att det inte finns någon direkt samordning mellan polis och jägare. Och sedan är det nog inte särskilt upphetsande för jakträttsinnehavaren att axla rollen som den barmhärtige samariten och åka ut sent om aftonen för att ta ett allvarligt skadat djur av daga. Om vi hade i stunder som dessa ett viltsjukhus så skulle knappast denna typ av sorgliga och oerhört frustrerande händelser inträffa.

Exempel på viltvård

2009-01-30T05:36:00.000-08:00

17 miljoner till jägare var det för viltvårdande insatser. Sedan hittar jag detta genom en kollega på naturskyddsföreningen;
http://www.jaktjournalen.se/index2.php?avd1=8&man=2008-11&id=479) Patetiska små machonmän utklädda till legosoldater med djurtroféer vid sina fötter.

Det är så sjukt, så perverst att jag inte finner ord. Lämnar därför bloggen skakande av ilska.

Viltvård och humanvård

2009-01-30T01:16:00.000-08:00

Regeringen beslutade idag att ge 17 miljoner kronor ur Viltvårdsfonden till Naturvårdsverkets för att bedriva viltforskning för 2009.
Medlen kommer huvudsakligen att användas för det nya ramprogrammet "Forskning för hållbar förvaltning av vilt".

Jag blir alldeles matt, resignerad, avslagen, less, förbannad, irriterad och alldeles otroligt konfunderad. Under förra året lade ledamöter för samtliga allianspartier en motion som uppdrog åt riksdagen att anslå medel till bl a viltrehabilitering. Den avslogs givetvis men hade den tillstyrkts så skulle den ha inneburit ett genombrott för djurskyddet. Och nu har jägarna fått ännu mera pengar att roa sig med. "Viltvård"! Det är inte många termer som som ens kommer i närheten när det gäller uttryck med drypande cynism. Om humanvård innebar det samma som viltvård så skulle jag för allt i världen inte söka vård om jag körde huvudet eller något annat i väggen. "Jo det är så att jag känner mig lite risig och har lite feber och..." Jaha då blir det ett skott i pannan! Ja passar man sig inte så blir man ihjälvårdad.

Lantbruksforum.se

2009-01-08T07:13:00.000-08:00

Gjorde en egotripp alldeles nyss och såg till min häpnad att några bönder uppe i Moratrakten reagerat på debattartikeln i Aftonbladet dagarna innan jul. Bl a en bondkulla Melina från Orsa som nästan på bästa jägarmanér försökte häckla mig genom att kläcka ur sig heta nyheter om bl a min bror och hans ouppfostrade terrier! Alltså jag bara häpnar. Och att jag skulle vara "bundis" med Lili Päiväränta? Vem bryr sig? Vad har mina privata relationer att göra med en debattartikel på Aftonbladet? Och om man inte känner sig träffad så antar jag att man överhuvudtaget inte reagerar men Melina kanske skickar sina grisar land och rike runt för att sedan slaktas.
Jag har inga som helst problem med folk som tar ett etiskt och moraliskt ansvar som köttätare och köper gårdsslaktat. Det respekterar jag. Men. Jag äter inte själv kött av etiska skäl men även hälsoskäl.
Och Melina om du läser detta, ja jag grät över hönan som opererades för sin tumör. Hon var en familjemedlem. Men du är kanske totallobotomerad och bryter nacken av dina sällskapsdjur, om du har några, utan att blinka.

En blödig morgon

2008-11-27T00:09:00.000-08:00

Vaknade i morse med ett leende på läpparna. Var trött men ändå utvilad efter åtta timmars sömn. Matade rådjuren som stod och trampade utanför verandan, matade och tömde Lucas toalett, fyllde katternas matskålar, duschade, åt frukost och begav mig till jobbet. Konstaterade på 222:an, som alltid, att Toyotaförare kör hänsynsfullt och att Volvoägare tror sig vara odödliga och kör därefter. På jobbet drabbades jag plötsligt av en enorm längtan efter min själsfrände Jullan, en burmaflicka som följde mig i livet under nästan 19 år. I henne såg jag min egen själ och hon lämnade mig 22 mars 2006. Jag trodde jag skulle dö men överlevde. Kanske är denna tid på året ämnad att ägnas åt reflektioner över våra handlingar, i nuet, de framtida och de vi lämnat bakom oss.
Det är förövrigt en spännande tid vi lever i. Samtidigt som mänskligheten konsumerar mer än någonsin och som en svärm gigantiska gräshoppor förtär jordens alla resurser så växer parallellt en empatirörelse fram allt starkare. Våra stackars hav används som soptippar och fiskar och andra havslevande varelser utrotas och i Expressen i dag får vi följa operationen av en cancersjuk karp; http://www.expressen.tv/nyheter/Utrikes/1.1382905/fisken-opereras-for-cancer
Och jag, kan inte låta bli att känna något annat än hopp.

guldbullar på fotbollsgalan

2008-11-18T06:03:00.000-08:00

Alltså jag blir bara så trött på alla dessa galor. Om syftet är som på de allra flesta galor att samla medel till välgörande ändamål (även om det går inflation bland dem) så är de definitivt försvarbara men...att dela ut guld- och diamantbollar till multimiljonärer som briljerar på en gräsplan med en läderboll får mig att må illa. Det är väl knappast Zlatans fel att han tjänar miljoner på att fjanta runt efter en boll men tänk om man kunde få uppleva någon gång att en elitidrottare gjorde något bra för sina sponsorpengar. Föreställ er "Zlatans hospice" eller kanske"Foppas djursjukhus" eller varför inte"Mats Sundins boende för hemlösa"?
Why not? Kanske idrottsungdomsförbunden borde införa etik på dagordningen?

Lidl gör något bra för en gångs skull

2008-11-13T02:27:00.000-08:00

Man bara häpnar och blir väldigt ledsen över uppfinningsrikedomen hos Lidl i Solna. För att slippa hemlösas "härjningar" i soptunnor med dumpad mat så har personalen hällt gift över matresterna. Lidl hade då åtminstone det goda omdömet att sätta upp en varningsskylt för det skulle sannolikt se väldigt dåligt ut för Lidl om de ställdes ansvariga för att ta död på hemlösa. Lidl, varför inte ta chansen att göra något bra, för en gångs skull. Varför inte bjuda till och ta initiativ till ett samarbete med t ex Stadsmissionen så behöver ni inte dumpa någon mat alls!

Eskil backar!!!

2008-11-13T00:27:00.000-08:00

Kan det verkligen vara sant? Vår praktikant Lisa rusar in på kansliet med Expressen i famnen likt en sköld och jag läser "Jordbruksministern backar, det blir ett förbud för djursex". Håret reser sig på kroppen och med Lisa i släptåg rusar jag runt på Djurens Rätts kansli med glada tillrop och med tårar i ögonen. Kan detta vara sant?
En kollega sade så sent som igår att Eskil målat in sig i ett hörn och att han sannolikt aldrig skulle backa från sina tidigare uttalanden där han hävdade att djurskyddslagen var tillräcklig som skydd för djuren som utsätts för sexuella övergrepp. "Och var ska man sätta gränsen för vad som är en övergrepp. Om jag smeker en spene..." Hualigen! Vilka märkliga kopplingar!
Eskil gör nu vad varje vettig politiker skulle ha gjort. "Visst fan står jag inmålad i ett hörn men jag tar nu ett kliv rakt ut på det nymålade golvet och rockar loss utav bara helvete och skit samma om jag får hela LRF-maffian på mig. Här ska det stiftas lagar!"

Kungliga ekvationer och jaktgudstjänster

2008-10-27T03:31:00.000-07:00

Förra veckan på väg mot stan men fortfarande kvar ute på landet såg jag en älg ute på en äng, beslöjad av nattens sista stråk av dimma. Den stod helt stilla och blickade ut över gryningen och jag fylldes som alltid av en djup vördnad. Men den ristande och överväldigande känslan kommer numera alltid hand i hand med en sorg. Jag älskar hösten med dess prunkande färger och de äventyrslika utflykterna i skogen med svampkorgen i hand och ryggsäcken packad med kaffetermos och ostfrallor. Men med hösten följer jakten och jag gör allt för att hålla rådjuren på min tomt genom att invitera dem på middag vilket inträffar varje år samma datum som rådjursjakten börjar. Resten av vintern kan jag sedan avnjuta rådjuren visuellt från första parkett i min storstuga.
Så är det på min tomt, en pytteliten oas, men så är det inte i den övriga verkligheten. Kvällen innan såg jag två intressanta inslag på tv. I Mitt i naturens ”tittarfilm” hade en älgjägare på pass filmat en älgtjur som gått ned sig i ett träsk. Under någon minut fick vi följa älgens kamp som slutligen lyckades baxa sig ur den dödliga situationen och stod andfådd och tagen innan den skred till skogs. Älgjägaren hade inte hjärta att skjuta den utan lät den löpa och där satt jag i soffan och flinade fånigt. Strax därefter kikade jag på nyheterna som slog upp stort Majestätets traditionsenliga älgjakt i Bergslagen. Jaktlaget hade ”nedlagt” närmare 30 älgar eller beskattat som det också heter, men kungen hade misslyckats. Prinsen däremot, en riktig baddare på att skjuta vilda djur och köra bil fort, han hade fått en älg på kornet och fått in en fullträff. Kungen, som uppenbarligen saknade manus, fick frågan hur det kändes att hans son, prinsen skjutit en älg. Efter några gutturala läten klämde han ur sig ”jadetvarjutrevligt”. Jaha. Sedan skulle kungen uttala sig om vargen och borde nästan få nobelpriset i matematik när han drog slutsatsen ”ja, hm, om man har två vargar, ja så kan man ju , hm, tänka sig att nästa år så har de fått sju valpar och, ja, hm då kommer det fullkomligt att explodera. Vargstammen måste beskattas.” Sade kungen med blicken frånvarande i fjärran och ilade vidare med sina jaktkompisar. Som om inte det vore nog att år efter år uppmärksamma kungen och hans jaktliga lustar i media så anordnar svenska kyrkan inför älgjakten så kallade jaktgudstjänster runt om i landet där man på kyrkbänken får lyssna till en förbön för de jägare som ska ut i skogarna och man ber särskilt om god jaktlycka. Det är inte ovanligt att jakttroféer placerats på kyrkbacken som t ex älghuvuden eller älghorn.
Jag blir lika bestört och ledsen varje år när svenska kyrkan anordnar gudstjänster för jägarna. För god skörd och jaktlycka! Herre min skapare det är ju död vi talar om. Man ber för männen och kvinnorna som med vapen i sin hand invaderar skogens alla skrymslen och vrår och faktiskt berövar djur sina liv. Jag finner dessa gudstjänster som motbjudande spektakel och önskar jag i ren protest kunde lämna svenska kyrkan. Igen.
I samband med älgjakten anordna istället gudstjänster för älgarna med förbön och gudomligt skydd. Be att älgarna ska slippa skadskjutas, att de dör omedelbart och inte timmar eller dagar senare, att de inte ska lida av den stress det innebär att jagas av hundar, att de levt, innan sin död ett liv utan sjukdom och lidande och att de förlåter människan.

Djurpolis och handfängsel

2008-10-01T01:30:00.000-07:00

Det var då attans, jag börjar känna mig tilltalad av alliansens politik. Min käre far roterar nog med högljudshastighet i sin grav. Personligen går jag igång på väldigt mycket. Bilister som ligger för nära min egen bil och nosar mig i baken får mig att förvandlas till ett rytande monster.
Djurplågare, barn- och kvinnomisshandlare, miljöbovar av stora och små mått som t ex folk som inte köper ekoprodukter får mig också att gå igång. Listan kan göras oändlig. Men pappa han gick bara igång på högerpolitik. Den ende i släkten, såvitt jag vet, som hyste varma känslor för borgerlig politik var min mosters man och varje gång de gick i klinch så fick min pappa ta en
nitroglycerintablett. Högröd och ilsket muttrande med nitrotabletten under tungan gick han till sängs och jag på min kammare fnissade mig till sömns över pappas då, för mig, fullkomligt
obegripliga utbrott.

Men nog sjutton färgades jag av hans agiterande. Jag har svurit mig blå i ansiktet över borgarnas kapitalistiska och egoistiska politik och jag har gladeligen kastat mig ut första maj för att manifistera solidaritet och medkänsla med de mindre lyckligt lottade. Så när borgarna vann riksdagsvalet för ett par år sedan på löften om fetare plånbok för alla och "Moderaterna det nya
arbetarpartiet" upplevde jag en stark ilska och frustration över att folk är så totalt naiva att man gick på det. Men så har det alltid varit. Locka väljare med billigare sprit, cigaretter, resor och lägre skatter så köper väldigt många det säljande konceptet. Jaja tänkte jag vi får väl se hur det
bli med den saken.

Nu ett par år senare börjar mitt djupt rotade borgarförakt att svikta. Att driva en politik som slår undan benen på människor som redan är utslagna eller lever på marginalen på grund av långa perioder av sjukdom är oacceptabelt. Oavsett politiskt läger. Men. Att skära ned hårt i försvaret, att satsa miljarder på miljön, att stärka djurskyddet med olika åtgärder, att värna om äldre genom att individanpassa äldreboenden, att subventionera inköp av miljöbilar och
återinföra biltullar i Stockholm, att höja bensinskatten o s v är suveränt och mycket tilltalande.

Borgarna har alltid vurmat om ordning och reda och ökade resurser till polisen. När alliansen nu reformerar och rör kraftfullt och svepande om i samhällsgrytan så varför inte då också satsa på djurpoliser. Skicka en grupp intresserade, för de finns inom poliskåren, till USA där djurpolisen finns i några delstater och se och lär av dessa. Det finns knappt något så tillfredsställande som att titta på Animal Planet och deras Djurpolisen som när djurplågare ställs mot väggen och handfängslet klickar till. Skulle detta bli till verklighet i Sverige så kan till och med en grön-röd strumpa som jag rösta på ett alliansparti. So go for it!

Ulliga och gulliga djur

2008-09-18T23:07:00.000-07:00

Det finns tydligen djurrättare som tror att vi som ägnar oss åt praktiskt djurskydd eller praktisk djurrätt sitter och gossar med ulliga och gulliga djur. Det är också intressant att upptäcka att retoriken bland de djurrättsförespråkare som tydligt visar förakt för djurskydd är i princip detsamma som det språkbruk man normalt möter hos våra gemensamma och verkliga motståndare. Häcklandet och tonen är detsamma om än i en snyggare intellektuell förpackning. Att hävda att vi gullar med djur är en skymf, för köttsår stora och djupa som golfbollar och benpipor som sticker upp ur frakturer är allt annat än gulligt. Inte heller är spyflugelarver som krälar i en igelkotts alla kroppsöppningar eller en utmärglad och uttorkad dumpad katt en fröjd för ögat. Tror verkligen den djurskyddsligt föraktande djurrättaren att en knölsvan täckt av råolja är gulligt?
När jag genom åren tagit del av djurrättsrörelsens allt mer intoleranta synsätt och elitism så är det en skrämmande utveckling som knappast välkomnar, utan stöter bort dem vi vill nå. Tack och lov så delar inte alla inom djurrättsrörelsen denna sekteristiska ideologi men jag skulle gärna vilja slå ett slag för höjda röster och tydliga ställningstaganden som väcker engagemang hos allmänheten och lust att förändra. Vad vi behöver är en djurrätts- och djurskyddslig folkrörelse där alla känner sig välkomna även om man inte platsar i en vegansk kakform.

Djurrätt & djurskydd, två sidor av samma mynt eller en paradox?

2008-09-17T02:21:00.000-07:00

I det senaste numret av tidningen Djurens Rätt ondgör sig Per-Anders Svärd, före detta förbundsordförande för Djurens Rätt, över djurskyddsliga handlingar. Han menar bland annat att slaveriet inte avskaffades genom ”slavskydd”.
Liknelsen ter sig patetisk då det politiska arbetet för avskaffandet av slaveriet självklart löpte parallellt med privata och högst individriktade hjälpinsatser från den vita medelklassen för slavar på flykt undan lynchning.
Överallt på denna gudsförgätna planet pågår utnyttjande, förföljelse och tortyr av såväl människor som andra djur och skulle vi överlåta besluten och arbetet för en, ursäkta klyschan, bättre värld åt ideologer och politiker utan världsförankring så skulle sannolikt bomullsfälten fortfarande vara fyllda av slavar. Menar Svärd och hans gelikar att människorättsorganisationer ska upphöra med hjälpinsatser för svältande i tredjevärlden? Kommer människoförtrycket och orättvisor att upphöra om man avskaffar biståndet? Ska vi lägga ned alla barnhem, flyktingläger, härbergen för hemlösa o s v därför att dessa insatser och handlingar legitimerar ett fortsatt förtryck? För enligt Svärds resonemang kommer orättvisor, krig och annan olycka att bestå så länge det finns organisationer och privatpersoner som hjälper de utsatta individerna.
För mig är djurrätt och djurskydd två sidor av samma mynt. Vi måste arbeta med långsiktiga politiska mål samtidigt som vi hjälper dumpade och skadade djur, här och nu. För att väcka medkänsla och empati hos våra medmänniskor så måste dessa först se djurindividen. Bara det i sig är ett mirakel och först då kan det, i bästa fall, väckas en insikt som kan generera i andra ställningstaganden och handlingar. Och om det då innebär att vår medmänniska bojkottar burägg och väljer ekologiska ägg eller om hon blir vegan kvittar för ett steg har tagits. Mot en bättre värld.

Att följa sitt hjärta del 2

2008-09-12T03:55:00.000-07:00

Den nära nog 200 år gamla organisationen RSPCA är en av världens största organisationer och har tre djursjukhus för vilda djur och mängder av djursjukhus och djurhem för övergivna sällskapsdjur. RSPCA arbetar på bred front politiskt för att långsiktigt förbättra och skärpa djurskyddslagstiftningen och praktiskt genom att omhänderta sällskapsdjur, lantbruksdjur och vilda djur som farit illa. Denna kombination av två arbetssatt anser jag vara den optimala vägen att gå för att uppnå långsiktiga och permanenta positiva mål för djuren.
För att gå tillbaka en smula i historien fortsatte mina kontakter med RSPCA genom åren och efter 1996 och den fruktansvärda oljekatastrofen i Wales besökte jag West Hatch Wildlife Hospital många gånger. De sista två åren hade även chefsveterinär David Couper på sjukhuset varit ett stöd då jag behövt rådgöra om sjukdomar och skador. Och tack gode gud för Internet. Jag vet inte hur många bilder jag skickat över på skador och andra märkliga ting som kan drabba de vilda djuren och bara några timmar senare har jag fått svar.
Och i januari i år såg jag en annons på deras hemsida där de sökte Sommer Wildlife Assistans och jag sökte. Min dröm att få arbeta under avlönade former med viltrehabilitering har varit omöjlig att förverkliga i Sverige och i mitten av mars efter en massa brevutväxlingar och intervjuer var det klart. Jag fick jobbet. Jag tjänade inte mycket men jag fick vara i en miljö där alla djur, oavsett art, behandlas med respekt. I England får man rehabilitera räv, grävling, hjortdjur och det var en fröjd att få uppleva räv- och grävlingsvalpar växa upp för att sedan under väl utvecklade metoder släppas åter till naturen. Det är förenat med mycket arbete men det går alldeles utmärkt att få räv- och grävlingsvalpar vilda igen. Detta gäller även för rådjurskiden.
Under den första perioden var det rätt lugnt. Vi hade inne oljeskadade svanar som tvättades och frisläpptes, duvor av olika slag, igelkottar, koltrastungar, rödhakeungar, andungar, rävvalpar, grävlingsvalpar, en vuxen grävling och en vuxen räv, en kattuggleunge, kaninungar och lite annat smått och gott.
Jag för min egen alldeles privata del införskaffade två vackra krukväxter som jag varje morgon hälsade god morgon och varje kväll önskade god natt. Jag saknade mina katter och kanin något alldeles förfärligt och under en mycket kylslagen vecka höll jag på att frysa ihjäl när temperaturen kröp ned under nollstrecket. Jag kunde se de feta rubrikerna "SWEDISH WOMEN FOUND DEAD IN HER BED, The body of a 44 year old women was found dead in her bed on Monday morning, frozen to death. Manager Ruperth Griffith at West Hatch Wildlife Hospital, RSPCA, comments the tragedy -Yes this is really a tragedy but I expected more from her. After all she was from Sweden and I thought they where all like Polar Bears."

Att följa sitt hjärta

2008-09-03T02:49:00.000-07:00

1996 kom jag för första gången i kontakt med Royal Society for the Protection of Cruelty to Animals, RSPCA. Sea Empress hade gått på grund utanför Wales kust och en enorm kuststräcka var hotad av de 90 tusen ton råolja som läckte ut. Tiotusentals fåglar, samlade för att övervintra, riskerade att drabbas av den dödande oljan. Och hemma i Sverige satt jag och febrilt försökte nå någon inom RSPCA för att fråga om man behövde volontärer. Jag hade redan några år tidigare beslutat mig för att aldrig mer sjunka ned i bottenlös sorg med förtvivlad gråt utan istället försöka agera. Och bara efter en stund fick jag tag på en ansvarig RSPCA inspektör som önskade oss välkomna till Wales. Jag hade tidigare endast arbetat vid mindre utsläpp så detta var verkligen en utmaning. Ett svenskt flygbolag sponsrade resan och två dagar senare reste vi för att hamna i ett helvete på jorden. Flera mil in i landet kunde man känna lukten av oljan och en flera mil lång kuststräcka var täckt av den förödande oljan. Vi fick en snabb introduktion och ingick mycket snart i ett förstahjälpen team som leddes av inspektör Simon Dix, en erfaren och empatisk äldre gentleman som lade sina beskyddande vingar om såväl fåglarna som oss andra. Flera hundra volontärer kom från när och fjärran och det fanns plats för alla. Vissa transporterade fåglar, andra delade ut te, kaffe och smörgåsar medan andra ingick i fångstgrupper på stränderna. Allt fungerade perfekt och det rådde en varm men militärisk disciplin. Jag blev djupt imponerad och året därpå reste jag till West Hatch Wildlife Hospital i Somerset for att praktisera under några veckor. Sjukhuset är specialiserat på oljeskadade fåglar och jag ville fördjupa mig ytterligare for att bättre kunna hjälpa fåglar hemma i Sverige. Under de veckorna förälskade jag mig i England och under åren som följde reste jag tillbaka gång på gång till England för att ägna mig åt min favorithobby, vandring och tog då ofta vägen förbi centret bara för att säga hej till de underbara britterna på viltsjukhuset.
Under tolv år som gått sedan mitt första möte med RSPCA så har jag närt en dröm och det är att få arbeta i England för RSPCA, åtminstone för en tid. Jag har haft och har fortfarande en romantiserad bild av att leva i England och då i synnerhet i de syd-västra delarna av landet med en natur som är storslaget vacker. Och nu tolv år senare fick jag möjlighet att leva en av mina drömmar. Den 1 april började jag mitt arbete som viltrehabiliterare på West Hatch Wildlife Hospital. När jag fick min arbetsuniform och när jag tittade ned på bröstet och såg RSPCA-logotypen så var det nästan som en dröm.

Att våga vara barnslig

2008-09-02T03:58:00.000-07:00

Det finns gränser för hur en vuxen människa får bete sig. Det finns uttalade och outtalade regler, normer och konventioner för vad som passar sig. Barn, ja de förväntas på sin höjd att inte tända eld på julgranen eller använda mamma Scans köttbullar som ammunition i skolmatsalen. Barn kan och får bete sig lite hur som helst. Tokiga upptåg, äppelpallning, busringning, kojbyggen, pruttkuddar och stinkbomber inkastade i lärarrummet. Dessa få exempel på barnasinnets experimentlusta hör väl till det förgångna och min egen barndom. Dagens barn har säkert liknande hyss för sig men alla har vi präglats av en alldeles speciell era, typisk för den tid man befunnit sig i.
Det händer något mycket märkligt i takt med att vi växer upp och går in i rollen som vuxna. Vi förlorar en del av synen. Den visuellt andliga del som gör att vi ser det lilla i tillvaron. Om denna barndomens gåva går förlorad så har vi gått i vuxenfällan och ser inte längre mindre och större mirakel som ingår i vår vardag.
Jag tror att jag lyckades återuppväcka det slumrande barnet i mig genom att börja arbeta praktiskt med vilda djur. Under en flera år lång period träffade jag kråkor, skator, blåmesar, trastar, ekorrar och andra sjuklingar som behövde vård. Mitt umgänge under den tiden inskränkte sig mestadels till dessa fantastiska djur och någonting hände under de åren med mitt allra innersta. Mitt annars så begränsade mänskliga synfält öppnade sig och in flög inte bara fåglar utan även insekter.
Jag tror det började med en spindel som av misstag följde med mig till pendeltåget och som satt likt en brosch på min jacka. När jag satte mig så var det rätt folktomt på tåget men i takt med att vi närmade oss Stockholm så fylldes vagnen. Jag satt där helt fokuserad på min uppgift och ägnade inte mina medresenärer en tanke. På håll kan det inte ha sett riktigt klokt ut för att behålla spindeln på händerna så var jag tvungen att utöva Geishaliknande rörelser.
Efter några stationer satte jag upp spindeln på hatthyllan. Men den föll strax ned igen och nu var jag tvungen att kravla på golvet för att fånga upp spindeln. Jag bad om ursäkt och lade nästan huvudet i knät på en kvinna som frågade vad jag höll på med.
Jag berättade om spindelräddningsinsatsen vilken hon bara kommenterade med –men de är ju så läskiga. Ja kanske det, men de bits inte, svarade jag. Jag tror inte hon blev övertygad.
Spindeln och jag kom helskinnade fram till Stockholms Central och jag satte den i ett stort blomarrangemang utanför Centralen.
Jag tror att det var då jag gick över en slags gräns för sedan dess har jag räddat åtskilliga insekter från att dö. En annan gång hörde jag upprörda röster längsta bak på buss 165. Jag sneglade över axeln och såg några personer som satt och duckade och gungade än hit och än dit. Det var en humla som flugit på bussen. I väskan fanns numera en filmrulleburk som jag använde till insekter i nöd.
Jag gick bak i bussen, ursäktade mig och lutade mig över en kille för att fånga in humlan. Jag fångade den raskt och tryckte sedan på en stoppknapp. Bussen stannade och den enda som klev av vid hållplatsen var humlan som glatt susade iväg. Taaaaack! Hördes det från bussens bakdel.
Jag kommer att tänka på en annan humla som förirrat sig in i en chick butique på Södermalm.
Jag och en relativt ny väninna promenerade på Götgatan för att hitta ett café när jag plötsligt såg en gigantisk humla som studsade mot ett skyltfönster. Nu var inte min nya väninna helt obekant med mina passioner utan hon följde snällt med in i butiken. Jag frågade en expedit om det var i sin ordning om jag intog skyltfönstret en stund. Hon såg alldeles häpen ut och jag lade till att jag tar förstås av mig på fötterna och går det för sig att låna ett glas och ett pappersark. Det tog några svettiga minuter och utanför skyltfönstret hade några människor stannat upp för att beskåda och inne i butiken stannade aktiviteten upp. Skyltfönstret var stort men jag lyckades till slut fånga in humlan. Jag ställde mig i dörröppningen och gläntade på pappret och iväg flög hon, ut över Södermalm. Jag lämnade tillbaka de lånade attiraljerna och sade glatt tack.
Min väninna berättade att hon valde att studera butiksbesökarna framför att följa min humlejakt. Hon berättade att de alla stod och log. Inte överseende med en tokig kvinna som jagar runt i ett skyltfönster utan med värme.
Detta är något jag upplevt många gånger genom åren att medmänniskor faktiskt uppskattar oväntade och goda, om än ibland lite tokiga, handlingar. Jag minns så tydligt en invandrarkvinnas varma och leende ögon när hon såg in i mina där jag stod på pendeltåget med en helikopterstor dagslända i mina kupade händer. Sådant glömmer man aldrig. Och aldrig heller känslan av frihet när en dagslända lättar från ens handflata och susar iväg över perrongen och rälsen och mot de sista timmarna av sitt korta liv.